Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 HALLS BERÄTTELSER
prydliga korgen och han lekt med
de små fingrarna och känt sig så
lycklig över att få behålla henne
som sin egen lilla flicka. Därvid
trängde en suck sig fram ur hans
bröst, han förstod knappt själv
orsaken. Var det månne därför att
han vid den tiden tyckte sig ensam
rå om henne, då det nu var så
många i ungdomsskaran, som
om-svävade henne och tyckte sig ha
rätt att visa henne både beundran
och kärlek. En svidande känsla
uppsteg inom honom. Han kände
sig gammal. Han tyckte sig vara
vid sina trettiofem år som en
gammal farbror för alla dessa
ungdomar, och det fann han ej tilltalande.
Sedan på kvällen alla gått och Pa
och Ma stodo i begrepp att draga
sig tillbaka för natten, slog Maj
sina armar omkring dem och tackade
för all kärlek de visat henne. När
turen kom till Henry, sade han till
hälften på allvar och till hälften på
skämt: "Nog tycker jag, att på en
så’n här dag och då du fått den ^lär
vackra ringen, att du kunde tacka
rnijr ordentligt och ge mig en kyss".
Denna önskan var inte svår att
uppfylla. Det gjorde henne ont, att
han kanske trodde, att hon inte var
tacksam. Hon kände sig alls inte
blyg nu, när det var han som tog
första steget, och så klappade hon
om honom ordentligt och gav
honom en kyss på kinden, mer
eftertryckligt kanske för att gottgöra
vad hon möjligen försummat.
Maj kände sig den närmaste
tiden glad och lugn utan några som
helst slitningar i själen.
Så kom ett förslag från miss
Ro-binsson: Hon tillrådde på det
livligaste sin syster och svåger samt
Henry att låta flickan få vistas i
Frankrike åtminstone några
månader för att fullkomna sig i
franskan. När saken på allvar
övervägdes, ville Henry på inga villkor, att
föräldrarna skulle pålägga sig
denna kostnad. Det tillhörde honom —
menade han — och i den ställning
han var, kunde han utan svårighet
göra det.
Maj blev både glad och ledsen
över detta förslag, glad över
utsikten att få se litet mera av Guds
sköna värld och över att få komma
till Grenoble, där Henry varit så
belåten. Hon kände det dock svårare
än hon trott att lämna Oakhill, det
som var henne kärast på jorden. Det
som tröstade och gladde henne var,
att Meg Valery också skulle resa ut
och även slå sig ned i Grenoble,
ehuru i ett annat hem för att deras
studier ej skulle lida av för mycket
engelskt talande. En faster till Maj,
som skulle resa till kontinenten,
hade åtagit sig att föra de båda
unga flickorna till ort och ställe.
Så blev det för Maj åter ett
avskedstagande för längre tid, men
hon var ung och kände sig glad och
tacksam att vara föremål för så
mycken godhet och kärlek.
Maj var således i Grenoble. Hon
hade knappt kunnat föreställa sig
en stad så vacker och en natur så
rik. Hon bodde i ett gott
privathem, där allt gjordes för att hon
skulle trivas. Hon tog studierna på
allvar och satte målet högt. Hon
ville visa Henry, att han inte lagt
ut sina pengar för någon, som ej
gjorde ett värdigt bruk av den
förmånen. Med de goda förkunskaper
moster Lillie givit henne, borde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
