Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLS BERÄTTELSER
54
och gråta ut sin smärta! Men det
är som om hon inte hade några
tårar. ögonen äro så torra och
kinderna så heta, och över bröstet ligger
en tyngd, som hon ej kan kasta av.
En skälvande ångest bemäktigar sig
henne. Hon går genom en grind ut
på en liten stig. Hon vet inte, vart
hon går. Hur väl, att hon är ute
under himmelens tak. Inomhus
skulle hon ha kvävts. Ack, om hon
finge dö! Nej, det är en synd att
önska sig döden, därför att man
lider och känner livet tungt. Då
tycker hon sig höra en röst, som
säger: "Gud är icke död, han
lever och är mäktig’ att hjälpa". Hon
ser sig omkring. Nej, där finns
ingen. Det måste ha varit Gud själv
som talat. Och hon knäpper
samman sina händer och säger kort och
enkelt: "Gode Gud, hjälp ditt lilla
sorgsna barn, giv kraft, giv mod, för
Jesu skull!"
Hon blir lugnare, försöker att se
saken klart och sunt. Det som hon
ej förstått förrän i denna stund slår
henne som en blixt: hon älskar,
älskar onkel Henry, inte bara
med den där dotterliga kärleken,
full av tacksamhet för allt han gjort
henne. Något nytt har kommit till.
Den stora kärleken har
kommit, en kärlek så ren och så
kysk, att änglarna i himmelen
kunde glädjas över den. Är det orätt
att älska honom på detta sätt?
Nej, det kan det inte vara! Men om
en annan har större rätt till honom,
då kanske det blir orätt? Hon ser
det ej klart. Men en sak ser hon
klart, och det är, att hon vill och
måste göra det rätta–-
Hon ser sig tvungen att vända
tillbaka till de andra, annars skall
man undra, vad som blivit av
henne. Och så gömmer hon sin smärta
under en mask av likgiltighet. Dess
bättre har ingen fäst sig vid henned
frånvaro. Parken är stor och
människorna många, så att man inte
kan hålla reda på varandra.
De gingo hem. Hon vågade ej se
på Henry. En gång såg hon dock
på honom i smyg och tyckte sig se
en underlig blick i hans öga.
Månne han anade något? Den tanken
gjorde henne nästan förskräckt.
Hon ville inte, att han skulle förstå
något. Det skulle göra honom ont,
att hon älskade honom på "det
sättet", då han inte kunde ge
detsamma tillbaka. A, han var så god —
hennes egen onkel Henry!
Det kom en tung tid för Maj,
tunga höstdagar, då blommorna
vissnade och solen var borta och
fåglarna slutat att sjunga. Yarje
människohjärta är ett slutet rike.
Det erfor Maj i dessa dagar. Men
hennes hjärta var åtminstone inte
ett lyckorike. Hon försökte
behärska sig, men det var inte lätt. Hon
kände, att hon blev otålig och ojämn
till lynnet. Märkte någon det,
månne? Knappast Pa och Ma. De voro
sublima i sitt lugn, i sina goda,
glada tankar om allt och alla.
Onkel Henry såg hon inte mycket
till. Hon tyckte nästan det var en
lättnad. Dag för dag väntade hon
att få höra den nyhet, som — tyckte
hon — riktigt skulle ge henne
dödsstöten. En dag i oktober kände
hon sig mer än vanligt nedbruten
och alldeles ur jämnvikten. Yad
menade Gud? Hon hade ju bett om
kraft, bett om mod, men hade
intetdera. Hon gick in i biblioteket för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
