Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
55
att söka en bok och möjligen genom
att läsa få en avledare för sina
sorgsna tankar. Hon blev nästan
förskräckt, då bon fann Henry
därinne, enär bon trodde bonom vara
borta. Hon ville vända om, men
ban ropade henne till sig.
— Sätt dig här på soffan bredvid
mig, så få vi språkas vid! Jag har
något att säga dig.
Nu–-nu–-nu
kommer det, tänkte Maj.
— Du vet, att jag håller av dig,
Maj, och vill se dig så lycklig soni
någonsin ett människobarn kan bli,
fortsatte han. Du har sett så
nedstämd ut på sista tiden. Det är
bestämt något som trycker dig.
Ängrar du, att du gav Bertil avslag?
Kanske kan jag ställa det till rätta?
Jag tror du skulle bli lycklig med
honom, han är–-
— Nej, jag vill inte ha honom,
och då kan jag väl slippa, sade hon
häftigt.
— Ja visst, lilla barn. Men
kanske du tycker mer om major
Har-per, och då vill jag bara tala om
att han skrivit till mig och bett mig
lägga ett gott ord för honom och
att–-
Nu brast Majs såväl
självbehärskning som tålamod. Hon
ryckte undan sin hand, blev blossande
röd, höjde rösten och sade belt
förargad: "Kan jag inte slippa höra det
där tjatet om att jag skall gifta
mig. Jag har ju inte fyllt aderton
år än. Men det är bara för att du
vill bli av med mig, onkel Henry,
ja, det är hela saken det, för då
kan du ju lugnt gifta dig med Lucy.
Bry dig inte om mig utan gör det!
Jag vet ju, hur det är, jag såg er
båda i parken den där dagen och
–— och du sträckte armarna
emot henne.
Hon rusade mot dörren, full av
förtrytelse och orättvisa men
också så upprörd och förtvivlad, att det
gjorde honom ont att se.
Henry skyndade efter henne,
fattade hennes arm och ledde henne
fram till soffan, där de suttit.
— Kom nu Maj, sade han
allvarligt men bestämt, sätt dig här igen.
Den här saken få vi lov att klara
upp. Får jag göra dig en fråga,
utan att du blir häftig och tager
illa upp? Kom ihåg, att jag är din
förmyndare och har en viss
rättighet som sådan att göra en fråga,
som kunde vara ogrannlaga i en
annans mun.
Maj hade blivit stilla nu. Det var
nästan som om det gjort henne gott
att få utbrott för hjärtats kval. All
häftighet och bitterhet voro borta,
men också kraften att strida. Hon
kände sig slut.
— Frågan jag ville göra dig är,
och han tog hennes hand i sin och
strök den ömt, är du kär i någon?
Ett sakta "ja" hördes från
darrande läppar. Hennes nerver hade
varit så spända, att hennes fysiska
såväl som andliga kraft hade sinat
ut, och så gjorde hon det enda som
syntes henne återstå: hon kastade
sig till hans bröst och föll i häftig
gråt som om hennes hjärta skulle
brista. Det var som om hennes
ångest löst sig i gråt. Men nu låg hon
med böjt huvud så stilla vid hans
bröst, men då och då kunde ännu en
snyftning förnimmas.
över Henrys ansikte hade ett
lyckoskimmer brett sig. Han slöt sina
starka armar omkring henne, men
sade intet på en stund. Ack, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
