Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVEMBER MÅNAD
57
— Vad jag ändå var dum, onkel
Henry, som inte–-
— Lilla älskling — Maj rodnade
då hon hörde det ljuva ordet, det
var som musik för hennes öron —
sade Henry avbrytande, nu får du
allt lägga bort ordet onkel, såvida
du inte vill att jag ska känna mig
riktigt som en åldring bredvid dig,
men vad ville du säga, då jag
avbröt?
— Jo, onk–-jag menar
Henry, att jag borde ha gått direkt
ogenerat fram till er, och då hade
jag1 sluppit dessa förfärliga dagar,
som sedan följde. Och så vill jag
säga dig älskade — Henry, kom det
långsamt, att du visst inte är
gammal. Vi är alldeles jämnåriga. Du
är äldre till åren, men jag är äldre
till själen, och han kunde inte
längre avhålla sig ifrån att ge henne
trolovningskyssen.
Och han tog henne i sina armar
och bar henne in till föräldrarna,
som sutto så fridfullt och lugnt i
sitt vanliga lilla hörn i
vardagsrummet, alldeles omedvetna om den
spännande scen, som utspelats
alldeles intill dem.
— Far, mor, sade Henry med ett
ansikte strålande av lycka, här ser
ni mig nu med barnet, som ni en
gång gav mig till julklapp, men nu
först känner jag, att jag riktigt
rår om henne, att hon är min egen,
och att ingen ska kunna t a henne
ifrån mig. Tack, älskade
föräldrar, för den dyrbara julklappen!
Moster Lillie var en av de första,
som kommo till för att deltaga i
glädjen. Hon var också den enda
som anat något av den lilla
romanen. Hon visade sig vara en ovär-
derlig hjälp, när det gällde att göra
tillrustningarna för det nya
hemmet och bröllopet. De funno snart
en nätt liten villa i närheten av
Oakhill, och där redde de unga sitt
trevna bo.
En dag mellan jul och nyår —
den tid, som i detta hem var
sammanknuten med så många minnen
— stod vigselakten i den vackert
klädda, stämningsfulla lilla kyrkan
i Hampstead. På kvällen foro de
nygifta över till kontinenten och
vidare till Kairo. Maj hade uttalat
som en innerlig önskan att komma
dit för att få rida på en vit kamel
med sju halsband och rida runt
pyramidfältet. Men alldeles som
moster Lillie en gång förutspått, så
anslöt sig det unga paret den gången
icke till en — sällskapsresa.
Åter har ett år förrunnit, över
matsalen på Oakhill vilar åter
julstämning. Vid julträdet står åter
en prydlig liten korg, vit med blå
sidenrosetter och i denna ligger
också nu alldeles som för nitton år
sedan en liten späd
människovarelse. Där sitta som förut under varje
jul mr och mrs Barrington. Det
har fallit silver i håret, men över
deras anleten ligger ännu det goda,
blida leendet, vilket om möjligt nu
är ännu mer utpräglat. Moster
Lillie är givetvis också med i
denna lyckliga familjegrupp. Hon är
verksam, klok och vaken, som hon
alltid varit. Hon böjer sig fram
mot sin syster och svåger och säger
sakta som för att ej skrämma
stämningen på flykten:
— Kan man se en vackrare tavla
än den vi ha framför oss vid
julträdets fot? Jag önskar jag vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
