Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Julklappen, av L. Blommert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
HALLS BERÄTTELSER
Hon var också den enda, som anade
något av den lilla romanen.
Hon reste ej upp sitt huvud,
borrade det blott ännu djupare in mot
hans bröst, som ville hon tränga
ända in i hjärtat. Då lyfte han med
milt våld upp hennes blonda huvud.
— Maj, sade han ännu en gång.
—–— Är det möjligt?–-
Tycker du inte jag är gammal och
tråkig, du som är så ung och
glad?
Hon sade fortfarande
ingenting. Hennes lycka var för stor
för ord, men hon slog sina mjuka
armar kring hans hals, och den
handlingen sade mer än ord. Och
denna gång stötte han ej bort
henne.
Båda voro överväldigade av en
stark lyckokänsla.
Och när Maj lugnat sig och
såg upp på honom, märkte han,
att det var som om ett nytt ljus,
framfött av smärtan, strålat fram
ur hennes ögon.
— Men Maj, vadt i all världen
menade du, då du sade, att jag i
trädgården sträckt ut armarna mot
Lucy?
— Jo, det gjorde du ändå, sade
hon, mitt emellan skratt och gråt.
Han tycktes tänka efter och
började till sist storskratta.
— Nu vet jag, vad det var, som
föranledde det olyckliga misstaget.
Lucy är mycket road av att studera
en människas karaktär efter
linjerna i hennes händer. När jag då
sträckte händerna emot henne,
måste givetvis armarna följa med.
Den allvarliga, känslofulla
situationen utlöste sig i ett gott,
klingande skratt. De skrattade så som
endast två unga, lyckliga
människor kunna skratta.
förstod så väl, att hon behövde
lugna sig! Utan lidande hade inte
heller han varit. Att hans kärlek
var mer än faderlig, den upptäckten
gjorde han, när hon var femton år,
och han vid hennes smekning efter
den genomgångna sjukdomen,
stötte henne ifrån sig. Han ansåg det
ej rätt att störa hennes ro, hon var
ju blott ett barn. Han var ju så
gammal dessutom. Han vågade
inte tro, att den stora kärleken
kommit också för henne. Men nu, när
hon låg vid hans bröst så stilla och
så nöjd — då förstod han.
— Maj, sade han, och hans röst
liksom dallrade av rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
