Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
5
läste den förtvivlade mannen den
hemska verkligheten: "Intet hopp.
Din älskade hustru skall aldrig mera
gå vid din sida, aldrig mera förljuva
din tillvaro —• hennes
levnadstimmar glida snart in i det stora
okända på hinsidan gravens port."
Makens hjärta sammansnördes i
namnlöst kval. Den gamle doktorn, så
van vid mänskligt lidande, tryckte
varmt och deltagande hans händer
och sade: "För henne, den
ängla-goda, vore det bäst, om hon aldrig
behövde vakna till skilsmässans
ofrånkomliga verklighet, men för
din skull, du käre vän, ville jag
gärna hjälpa henne till sans, för att
du ännu en gång skulle få blicka
in i hennes ögon och viska de sista
kärleksfulla orden i hennes öra."
Och —- ett under var det för den
gode doktorn — fru Elisabeth
vaknade till medvetande för en liten
stund. Frågande såg hon på sin
man och på doktorn vid hans sida,
men så erinrade hon sig vad som
hänt och sade:
— Dolly skenade med mig och
jag förmådde ej tygla henne. Under
den vilda ritten kastades jag ur
sadeln och så blev det mörker och
natt, är det morgon nu?
-— Ja, snart blir det morgon,
viskade doktor R. med djup rörelse.
Efter några minuter var fru
Elisabeth fullkomligt redig, och hon
förstod att hon nu inom kort tid
skulle för alltid lämna det som var
henne kärt i livet. Men vilket under:
hon var lugn och nöjd med Guds
vilja! Hon räckte sin make
handen och viskade:
— Georg, jag har varit outsägligt
lycklig och hade så gärna velat
stanna hos dig och våra barn ännu
en tid, men det är ej så vår faders
vilja. Han kallar mig redan till
sin ljusa himmel, till ett bättre
hem än Stålhyttan, fastän jag här
ägt allt vad som för mig innebar
jordisk lycka. Tack för din trogna
kärlek, och sök även du att taga
och fatta allt s å, som jag har lärt
mig. Det kommer allt ur vår
kärleksfulle faders hand. Vi tillhöra
Gud, det är vår tillförsikt i sorgens
såväl som i glädjens stunder. Vaka
över Torsten och Vanja. Låt dem
ej läsa hopplös sorg i dina ögon,
utan bliv deras stöd och tillflykt.
Och nu -— låt mig kyssa min
älskade lilla Vanja för sista gången, och
du, Georg, skall giva Torsten min
sista hälsning — vår präktige,
gode gosse, som aldrig berett oss
annat än glädje. Jag förstår att du
sänt honom telegram om vad som
hänt, men han hinner nog ej hem,
ty snart dalar min levnadssol.
Hälsa honom, att han förblir ödmjuk,
tålig och trogen i livets strider.
Till doktor R. sade hon:
— Käre, gode vän, bliv mina
älskades tröst och hjälp, när jag nu
snart går ifrån dem.
Sedan såg hon på sin man med
en lång, kärleksfull blick som i sig
inrymde något av evigheten. I den
blicken, som återspeglade det rena,
ädla hjärtats innerliga känslor för
make och barn, låg ett bittert,
skälvande avsked, men också ett
evigt hopp om återseende. Allt
jordiskt tycktes långt borta —
himlen var nära.
Sedan viskade hon:
— Georg, håll nu min hand tills
jag gått över gränsen. — Det
medvetslösa lugnet sänkte sig ånyo
över henne. Fru Elisabeth skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
