Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
7
livsuppgift att söka bereda glädje
för sina medmänniskor. Spörjande
frågade dessa, som hon så ofta
visat deltagande och verklig hjälp i
stunder av nöd och prövning:
Varför gick hon, den goda och
varmhjärtade, så tidigt bort? Men det
förblev en av livets många
obesvarade frågor, vars svar hör
evigheten till. Sorgen, saknaden och
tacksamheten fällde stilla tårar vid
den ädlas signade grift, över vilken
vinden i trädens kronor susade sitt
allvarstyngda Requiem.
Men på Stålhyttan var det som
hade solen slocknat. Trots vår och
sommar var det som hade hösten
hållit sitt intåg i allas sinnen. Men
sorgedagar och smärtestunder
flykta även de och bilda månader och
år. Redan hade fem år gått sedan
fru Elisabeth S—hjelm gick bort
från sina kära, lämnande dem i
Guds förvar under väntan på ett
evigt återseende. Georg S—hjelm
hade åldrats under sorger och
prövningar. Han satt nu med majors
rang och grad på sitt ståtliga
familjegods. Aldrig bleknade
minnet av hans döda hustru. Han var
icke längre ung, när han hemförde
henne som sin brud, och hon hade
under många år skänkt honom en
ren och ogrumlad lycka, som dock
i hans tycke blev allt för kort. Han
ville vara nöjd och undergiven
Guds vilja, men han kunde ej
bannlysa ur sitt hjärta den ständigt lika
djupa saknaden efter henne, som en
gång varit hans trofasta stöd och
hjälp, hans dagars ljus och glädje.
Han kände sig outsägligt ensam
och betryckt och fann nu sin tröst
endast i sina barns kärlek och
tillgivenhet. Hans son Torsten hade
tagit studenten och vistades vid
universitetet. Han hade en gång
tänkt att studera juridik, men vid
moderns bår skedde en
genomgripande omvälvning i hans inre värld
som inverkade på hans val av
levnadskall. Han beslöt sig nu för att
gå den teologiska banan och bli
präst, och hans hemligaste
önskemål var — ej ett stort och rikt
pastorat hemma i Sverige, utan en
liten missionsstation och en obruten
teg på missionsfältet i Afrikas
vildmark. Torsten S—hjelm var en
sann kristen, och hans motto var
hans älskade moders sista hälsning
till honom: Bliv ödmjuk, tålig och
trogen i livets strider.
Högtidsdagarna i hans liv voro, när han
efter studier och arbete fick resa hem
— hem till Stålhyttan, till far och
syster, och till mors sista jordiska
viloplats därute på de dödas
helgade, vigda gård.
Vanja var hemma hos sin far.
Hon förstod så väl hans
ensamhetskänsla och det blev hennes glädje
och lycka att hjälpa honom bära
hans bördor och göra hemmet
ljust och soligt för honom. Major
S—hjelm, som var mycket
språkkunnig, undervisade själv sin
dotter i främmande språk och
förhjälpte henne till mycken annan
boklig kunskap. I musik och sång
åtnjöt hon undervisning av
skickliga lärare i den närbelägna staden.
Så levde Vanja i sin värld av
vackra ideal och rena drömmar utan
att längta efter den ytliga världens
nöjen. Hennes själ var ädel, rik
och känslig, och i dess djup hördes
ofta en vemodig, mollstämd sång,
över vars inre mening hon undrade.
Då Vanja nyss fyllt nitton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
