Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
HALLS BERÄTTELSER
hopade sig stora, tunga prövningar
över Stålhyttan. Major S—hjelm
hade genom att i stor utsträckning
underteckna borgensförbindelser
nästan ruinerats — och nu stod han
utan utsikt till räddning ur
svårigheterna. Yanja hade sett det
svårmod som under den senaste
tiden behärskat hennes far, och hon
hade fått en aning om att det stod
mycket illa till med hans ekonomi.
Hon sökte trösta honom så gott
hon kunde. Då strök han henne
smeksamt över det lockiga huvudet
och sade:
■—• Yanja, mitt barn, jag har
varit nog oförståndig att skriva mitt
namn som säkerhet på växlar och
lånehandlingar för att hjälpa ett
par av mina ungdomsvänner,
grosshandlare G—r och bankir M—borg.
Nu ha de båda två, kort efter
varandra, för icke länge sedan gjort
konkurs. Jag hade ej en aning om
att deras affärsställning var så
underminerad. Deras skulder uppgå
till hundratusentals kronor, och
tillgångarna förslå ej mera än en
droppe i havet. Bankir M—borgs
fina villa med dess dyrbara
inredning och allt lösöre är genom
äktenskapsförord hans hustrus
privata egendom, som ingen kan taga
något av. Alltnog, jag och min
kusin godsägare Vallerz ha båda
två skrivit våra namn på dessa
herrars växlar gång efter annan, och
nu ha både Vallerz och jag genom
detta råkat i stora ekonomiska
bekymmer. Stålhyttan är redan
intecknat för stora summor.
Bankerna måste ju ha sina fordringar, och
varifrån jag skall taga pengar just
nu, det vet jag ej, såvida ej Gud
genom ett under sänder mig rädd-
ning. Min enda tröst är att mitt
samvete ej är skuldbelastat. Jag
har ej velat göra något ont, endast
hjälpa dem som under många år
varit mina vänner. Men dock hör
jag varje stund anklagelsens röster
som säga: Du borde ha lärt dig att
giva även det goda med
urskill-ning och tänkt på ditt ansvar för
dina barn och deras barndomshem.
Då smekte Vanja sin far och
sade:
— Pappa, du ska’ få se att den
gode Guden hjälper oss. Allt blir
nog väl igen, men vi skola inte
oroa Torsten i onödan, såvida du ej
redan delgivit honom dina
bekymmer.
Rörd slöt majoren sin unga
dotter i sina armar och sade:
— Du, min tappra Vanja, så vill
du då ensam hjälpa mig bära
denna börda utan att oroa din bror.
Gud vet, varifrån du får ditt mod
och din fasta tillförsikt.
Hos Vanja hade en sällsam
tanke hastigt mognat till ett beslut.
En tanke som skänkte henne
tillfredsställelse, men ej lycka. Hon
skulle bringa ett offer för att
rädda sin far och Stålhyttan, deras
älskade hem, där allt talade rika,
ljusa minnens vackra språk.
Vanjas tanke gick till hennes kusin
Bertil S—hjelm. Han var ende
sonen till hennes farbroder, den rike
godsägaren Evert S—hjelm, herren
till det stora godset Örnegård.
Bertil hade ofta gästat Stålhyttan,
synnerligast när Torsten var
hemma under sina ferier, men Vanja
hade dock på senaste tiden anat,
att det var för hennes skull han så
ofta kom på besök. Hon kunde ej
riktigt med den ytlige, litet dryge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
