Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
13
Kort blev Vanjas vistelse i höga
norden. Hennes far kallades hem
av sina affärsangelägenheter förr
än han väntat, oeh Yanja följde
också med honom. "[Inder många
år skulle sommarens midnattssol
och vinterns norrsken kasta sitt
trolska sken över jungfrulig,
oskärad vildmark — där Yanja
S—hjelm lämnade kvar sin
verkliga lycka och kärlek — innan hon
åter fick vandra på stigen över
heden, där hon första gången mötte
Birger Ekegård.
På hemresan från fjällen och i
sin fars sällskap frågade Yanja sig
själv så mången gång: Yarför
skulle jag just nu resa till höga
norden för att vinna sinnets jämvikt
och harmoni, då jag i stället just
där slungades in i ett namnlöst
virrvarr av känslor och tankar?
Yarför skulle jag just nu få kasta
en blick in i det strålande
kärlekens lyckliga rike, då porten lika
hastigt som den öppnades,
obarmhärtigt stängdes och lämnade mig
i mörker och ensamhet utanför?
Ljusa sommarstunder och kulna
höstdagar gå sin jämna gång, utan
att taga hänsyn till ett lidande
människohjärta.
I adventstid, då rimfrosten klätt
naturen i den underbaraste rena,
vita skrud, firades bröllop på
Stålhyttan. Den väg som Vanja
frivilligt valt måste ju beträdas och
trampas till slut. Hur lång den
vandringen skulle bliva, visste
endast Gud. Dagen före sin
bröllopsdag gick Vanja ensam ut till sin
mors grav. Där grät hon ut sin
skälvande smärta och viskade:
"Mor, lilla älskade mor, om du
hade levat, kanske ej min väg blivit
så underlig, så dunkel och
dimhöljd".
Blek och stilla men med ett
frimodigt hjärta trädde Vanja vid
Bertil S—hjelms sida fram till
al-tarrunden, och hennes löfte att
tillhöra honom "i nöd och lust, till
dess döden skiljer eder åt", var
ärligt och uppriktigt menat. När
Vanja tog avsked av sin far för att
med sin man bege sig ut på
bröllopsresa till Italien, höll han
henne länge i sina armar och viskade:
— Gud vare med dig, mitt kära
barn. Inte sant, jag behöver ej
göra mig oro och bekymmer, när du
nu lämnar mig och Torsten samt
Stålhyttan, ditt barndomshem, som
nu kostar dig så mycket.
Med tårglänsande ögon såg
Vanja på sin far och sade:
— Nej, pappa, du kan vara lugn.
Gud skall nog skänka mig lycka
även på Örnegård och — nu
farväl, du min gode far. När Bertil
och jag komma hem till mitt nya
hem, då komma du och Torsten
snart till oss, eller hur?
Djupt rörd slöt Torsten S—hjelm
sin syster i sina armar och sade:
— All jordens och himlens
lycka önskar jag dig, lilla älskade
syster. Tag Gud med dig på den
okända stigen. Lycka och olycka,
glädje och sorg, allt kommer ur
hans hand som råder över vårt
jordelivs växlande öden.
Efter att ha varit utomlands ett
par månader förde Bertil S—hjelm
sin unga maka med sig hem till det
vackra, magnifika örnegård, som
var festligt smyckat till det unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
