Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
HALLS BERÄTTELSER
månen blickade in genom hennes
fönster och nattvinden susade
djupa molltoner i asparna därutanför.
Hon knäppte samman sina händer
och bad: "Gud, hjälp mig att icke
vackla. Låt ej far och Torsten,
min älskade bror, se, att jag ej
funnit den sanna jordiska lyckan. Och
låt mig framför allt vara god emot
Bertil. Jag vill bliva honom en
förstående och öm maka. Vad gör
det, om mitt stackars, skälvande
hjärta lider och längtar — endast
mina kära bliva lyckliga. Du, min
fader i himlen, förstår mig, och det
är mig nog . . ."
Efter pingst reste Bertil hem
igen för att sedan fara utomlands
ett par månader.
Några dagar efter det Bertil rest
bad Vanja sin far att de i varandras
sällskap skulle resa upp till
Lappland, till landet, där solen just nu
glömde att gå ned. En oförklarlig
oro och längtan drog henne till
högfjällsvärlden med dess vilda,
hemlighetsfulla natur. Torsten
hade fått stipendier för en studieresa
till Tyskland, och under den tid
han skulle vara borta tyckte
Vanja det passade bra att hon och
fadern också reste bort ett tag för att
på ett särskilt sätt njuta av vilan
och lugnet i en främmande
omgivning.
Bördan, som Vanja frivilligt
tagit på sig att bära, blev tyngre
än hon i de första hänförelsens
ögonblick tänkt. Och — arma
Vanja, ännu tyngre skall denna börda
komma att tynga dig. Varför reser
du till fjällen för att lära dig
glömma det som oroar och ängslar dig?
Efter den resan skall du såsom
aldrig förr förstå skaldens ord:
Till det forna vi förgäves vädje.
Vad förr var verklighet, är skugga nu.
Och. glädjens hågkomst är ej mer en
glädje.
Blott sorgens minne — är en sorg ännu.
Major S—hjelm hade ej hjärta
att neka Vanja denna hennes
begäran att göra henne sällskap till
midnattssolens land. Kanske
tänkte han också på att de snart ej mera
så ofta som hittills skulle få vara i
varandras sällskap. Allt nog
ordnade han för resan, och i början av
juli månad reste de upp till den
tysta, ödsliga, men oändligt sköna
högfjällsdalen, och där mötte
Vanja sitt öde. Hon mötte den kärlek
hon både anat och fruktat. Hon
upplevde nu som en livslevande
verklighet vad hon i sina vackra
flickdrömmar och i oförstådd
längtan anat. Den stora djupa
kärleken och den sanna lyckan kom
henne till mötes som ett stort, härligt
under, och hemlighetsfullt som
nordens strålande midnattsljus
lyste den upp hennes tillvaro för
några korta ögonblick för att lika
hastigt förvandlas till en mångårig,
ensam sorg. Nej — Vanja S—hjelm,
din smärta bär du icke ensam; ty
mannen, som du mötte på stigen
som ledde över enslig vildmarkshed,
där du vandrade, under sällsamt
flammande midnattssol, han
känner samma vemodiga längtan och
saknad som du. Birger Ekegård
kan aldrig glömma de stunder i
vildmarkens tysta värld, då i hans
hjärta kämpade den bittraste sorg,
och hopplöshetens och förtvivlans
tankar stredo med det upphöjda,
sublima lugn, som gavs honom den
stund, då hans lycka vinkade
honom farväl.–-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
