Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - På dunkla vägar, för Under juldagar av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
15
te i sin makes sällskap bevista.
Men aldrig beklagade hon sig över
detta liv. Hon hade ju självmant
valt detsamma.
Hennes man trodde att hon var
lycklig och tillfullo nöjd. Hennes
innersta tankar och känsloliv
frågade han egentligen aldrig efter.
Det föll honom aldrig in att hon
kunde ha andra böjelser och
anspråk än han. Och svärfadern
tyckte att Vanja kunde prisa sig
lycklig över att vara härskarinna
på örnegård och medelpunkten i
det glansfulla liv, som fördes där
— avundad av många. Att Vanja
kände sig som en främling i det
hem hon kallade sitt, det anade ej
någon, utom kanske hennes far och
Torsten, den kärleksfulle brodern.
De sågo med kärlekens skärpta
blick det stilla, inåtvända svårmod,
som vilade över Vanjas älskliga
drag, och skymtade tåren, som
gömdes i de underbara, vemodsfulla
ögonens djup.
Endast vid större helger kommo
Vanjas far och bror på besök till
örnegård. De trivdes ej där, och
major Georg S—hjelm var så olik
sin broder, som det djupa, tänkande
allvaret är olikt det ytliga
tanklösa, innehållslösa gycklet. Han
började nu på allvar ångra, att han
ej med starka fadersarmar hållit
Vanja tillbaka, då hon av kärlek
till honom och brodern samt ett
älskat föräldrahem tog det steg, som
förde henne in i ett liv, för vilket
hon ej alls var skapad — och där
hon aldrig hörde hemma. Så ofta
Vanja hade tillfälle därtill, reste
hon hem till Stålhyttan, och det var
lyckostunderna i hennes tillvaro, då
hon fick vara hemma och famnas
av barndomsminnenas frid och
harmoni.
Att Vanja i sitt hjärtas djup
gömde en helgedom, där den sanna
kärleken bodde i sällskap med den
stora smärtan, det hade icke ens
hennes far en aning om. Om han
det haft, hade han icke så ofta
talat om de oförgätliga dagarna i
högfjällsdalen och den präktige,
älsklige unge mannen kandidat
Ekegård, som förde Vanja tillrätta,
då hon gick på villsamma
drömmar-stigar ute på öde fjällhed.
— Så underligt det var med
denne okände, sällsamme främling!
Det var som om han hört oss till,
och jag erfor en känsla av sympati
för honom som jag ej kan
förklara. Jag undrar var han finnes och
om vi någonsin mera få se honom
— så talade ofta major S—hjelm.
Och den frågan hade Vanja så
mången gång hört i sitt hjärtas
djupaste djup som ett skälvande
smärteskri i sjunkande klagonatt.
Men tystnaden gav intet svar —
och vad som försiggick i hennes
själ, fick ingen veta.
Dagar, månader och år gledo
bort. Redan hade Vanja varit
Bertil S—hjelms maka i sju år. Hon
framlevde sina dagar i sträng
pliktuppfyllelse och utövade en
välsignelserik verksamhet på
Örnegård. Sin man visade hon alltid
ett vänligt och kärleksfullt väsen.
Han var lycklig över att äga
henne, men bemödade sig aldrig om att
söka förstå hennes rika
känslovärld eller lyfta på den slöja som
låg över hela hennes inre värld.
Men så drog plötsligt en skugga
över deras gemensamma stig. Ber-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
