Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Det var då, skiss för Under juldagar av Rosa Thörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
HALLS BERÄTTELSER
mitt hjärta att omedelbart åka upp i
halsgropen. Ännu mera förvirrad
tackade jag för hjälpen; jag såg
hur han kämpade mot skrattlusten
och skyndade därifrån med så
bibehållen värdighet som möjligt. —
Hela dagen — även sedan jag
kommit så långt att jag förmådde
skratta åt missödet — kunde jag inte
påminna mig någonting av den unge
mannens utseende mer än hans
ögon.
Nästa dag var söndag. Det var
lustresa till Borgholm och jag var
nere i god tid vid båten; ty jag
skulle också med.
Jag stod uppe på däck och såg
hur de lustresande strömmade till.
De flesta voro vänner och bekanta,
och med få undantag kände jag dem
allesammans. I en sådan där liten
stad känna ju alla varandra. Där
såg jag syskonen Hagvall komma
utför terrasstrappan. Jaså, de skulle
också med. Jag kände dem så
mycket, att vi hälsade, när vi möttes,
men vi umgingos inte. De voro
glada, unga världsmänniskor, och
jag tillhörde redan då en Guds
församling, så vi hade inga
gemer-samma intressen. De hade i
sällskap ett par ungdomar som jag inte
sett förr.
Båten lade ut, och sedan vi
vinkat åt dem som dröjde kvar på
stranden, började vi taga
ressällskapet i närmare skärskådande. Jag
var ensam, men som jag var bekant
med de allra flesta, så hade jag
inte långsamt ändå. Än språkade jag
med en, än med en annan; men när
vi kommit riktigt ut på sjön, ställde
jag mig vid relingen och såg ut
över havet. Det har alltid ägt en
särskild tjusning för mig, och nu i
morgonsolens glans var det i mitt
tycke betagande vackert. I den
stunden tänkte jag med vemod på
Uppenbarelsebokens utsago om
havet, att det icke skall vara
mer.
Som jag stod så, fick jag en
känsla av att någon betraktade mig.
Jag vände på huvudet åt det håll,
varifrån jag kände dragningen, och
mötte ögonen från i går. Jag tog
genast igen mina, men de drogos på
nytt åt det håll jag inte ville se.
De första timmarna av färden
gingo vi båda som katt kring het
gröt och talade ögonspråk. Det
höllo vi förresten på med, tills vi voro
framme i Borgholm.
Nu tog ju var och en reda på sitt
sällskap, och som jag intet hade,
drev jag med människovågen, som
vällde över landgången och
ångbåtsbryggan och vidare den
slingrande, steniga vägen upp mot
slottsruinen, målet för vår färd. 1
spetsen gick musiken som spelade
en käck marsch, efter vars toner
vår färd uppåt gick lätt och raskt.
Rätt som det var, snavade jag
över en trädrot och skulle ha fallit,
om inte en hand tagit mig i armen
och hållit mig uppe.
Det var "han", som hållit sig i
min närhet och gripit in i rätta
ögonblicket. Jag böjde på huvudet
till tack, men kunde inte få ett ord
över mina läppar. Och han gick så
tyst, men troget vid min sida. Han
hoppades kanske att få ännu ett
tillfälle. Men jag aktade mig noga för
att ge honom något mera.
Inne på borggården flöt
folkmassan ut i större och mindre grupper,
som slogo läger omkring sina
matkorgar. Han måste också — fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
