Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Det var då, skiss för Under juldagar av Rosa Thörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
HALLS BERÄTTELSER
gemaket finns en brunn, vars djup
ingen kunnat loda, säges det.
Alla sagor få ju ett slut, så
också denna. Prinsen måste sluta den
glada leken, med eller mot sin vilja
är inte så gott att säga, och då
försvann skön jungfrun. En
guldstickad sko, som flöt på brunnens
mörka yta, mälde om vart hon tagit
vä-gen.
En tid därefter funno några
fiskare jungfruns kropp invid ön, som
därefter fick namnet Blå Jungfrun.
Man gissade att brunnen stod i
förbindelse med sundet genom en
underjordisk ström, som mynnade
ut borta vid ön, och att det var på
denna jungfruns kropp förts.
Alltså är det icke underligt, om man
icke kunnat nå brunnens botten. Ja,
så lyder sägnen, som jag lyssnade
till en stilla sommarnatt, när
näktergalen slog sina drillar i
lundarna nedanför slottsruinen.
— Stackars den lilla jungfrun,
viskade Siv.
— Stackars alla, som måste gå
försakelsens stig och sakna mod
därtill, sade farmor allvarligt.
— Det var väl inte slut om h a n?
frågade Märta.
— Nej. Var var det vi lämnade
honom? Jo, nere på gården med sitt
sällskap. Jag väcktes ur mina
drömmar av mina medresande, som
stärkta av maten ansågo sig nu mogna
för det maktpåliggande arbetet att
bese ruinen så grundligt som
möjligt. Jag kände ingen lust att bli
indragen i den pratande och
skrattande hopen och störas av deras
meningslösa pladder. Jag ville
njuta min kära ruin på mitt eget sätt
utan att behöva besvara dumrra
frågor eller låtsas ha intresse för
platta kvickheter, som en del unga
herrar ansågo sig skyldiga att
uppvakta oss damer med.
Jag hoppade ner från min
upphöjda plats, då jag såg dem styra
kurs på rummet, där jag var, och
som jag inte kunde gå ner den
vanliga vägen, då jag inte ville möta
dem, skyndade jag upp för en
trappa, som jag inte kände till, men som
jag antog förde någonstans,
varifrån jag sedan kunde komma ner
på borggården.
Plötsligt hörde jag hastiga steg
efter mig. Jag ville komma undan.
Vem det nu var, som kom bakom
mig, alltid kunde jag väl slinka in
genom något dörrhål. Men jag
fann inget, uppåt bara uppåt gick
det, och efter mig kommo stegen
allt snabbare. Tydligen någon som
ovillkorligen villa hinna upp mig.
Men det var just det jag inte ville,
trappan skulle väl någon gång
taga slut.
Min förföljare ropade något, men
jag bara ökade takten. Nu var jag
rädd. Ensam i en obekant del av
ruinen med någon efter mig, jag
anade inte vem. Det var ruskigt.
Vad jag ångrade, att jag inte
stannat, där jag var.
Jag hörde ett flämtande andetag
bakom mig, en hand ryckte mig
bakåt så våldsamt, att jag slog i
väggen. Ond och häpen vände jag
mig emot min angripare och
försökte lösgöra min arm, som han höll i
ett hårt grepp.
Det var hans ögon, som mötte
min vreda blick. Flämtande och
mycket blek stödde han sig mot
väggen utan att släppa taget i min
arm. Jag stampade ursinnigt i
golvet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
