Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Det var då, skiss för Under juldagar av Rosa Thörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
25
— Släpp mig. Med vad rätt
fasthåller ni mig på det här sättet?
Han drog ett djupt andedrag för
att få rösten stadig:
— Om ni lugnar er ett ögonblick,
skall jag visa er, varför jag
ingripit så här brutalt, sade han.
Fortfarande fasthållande min arm
förde han mig ännu några
trappsteg upp. Då ser jag att vi nått
slutet av trappan, dess sista steg
var dubbelt så brett som de andra.
— Gå med upp, men försiktigt,
och se ned, manade han mig.
Jag gjorde så, och nu var jag
glad att han fortfarande höll min
arm. Där trappan tog slut, fanns
bara tomma luften, ända ned till
marken djupt under oss. Med en
rysning drog jag mig tillbaka och
med darrande läppar försökte jag
tacka honom för att han ryckt mig
undan döden.
— Ser ni, när jag såg er skynda
uppför den här trappan, anade jag
att ni inte visste hur den slutade,
då skulle ni inte sprungit uppför
den som ni gjorde. Jag blev
förskräckt, då jag förstod att ni
ämnade er ända upp. Med den fart
ni hade var det absolut omöjligt
för er att hejda er på det lilla
utrymmet häruppe. Ni hade ofelbart
störtat ned. Hörde ni inte att jag
ropade på er?
—-Jo, men jag visste inte att det
var på mig, stammade jag förlägen
och uppskakad.
— Men varför började ni springa?
undrade han.
— Jag tycker alltid det är
obehagligt, när någon kommer efter
mig så där, någon som man inte
känner.
-—• Men ni visste ju inte vem som
var efter er. Ni vände er ju inte
om en enda gång.
— Nej, jag tordes inte, sade jag
späkt, men nu kan jag nog gå ner
utan hjälp, fortsatte jag och
försökte igen fast åtskilligt saktmodigare
att göra mig lös.
— Å, vad tänker ni om mig, som
bär mig åt så här? Han släppte
min arm och bugade sig. Jag
gjorde er väl inte illa? frågade han
oroligt, då jag med en grimas strök
över armen som suttit i hans grepp
som i ett skruvstäd de senaste
minuterna.
— Den är nog både gul och blå
i morgon, såsom ni kramat den,
sade jag och log, men ni har ju
räddat mitt liv, så jag får förlåta er.
— Jag är otröstlig över min
hårdhet, fröken. Men sanningen är att
jag höll på att tappa besinningen,
då jag såg er rusa så där rätt i
döden.
— Ja, ni tycks alltid vara
tillstädes, när jag råkar ut för någon
löjlig eller farlig situation, sade jag
muntert. Jag måste skämta, annars
hade jag brustit i gråt, så uppriven
kände jag mig.
— Ah, ni känner igen mig sedan
i går?
— För vars fot jag strödde ut
mina kakor. Ja, det gör jag. Tack
för hjälpen både då och nu.
Vi hade hunnit ner på
borggården och jag böjde på huvudet så
stelt och avmätt jag kunde och
sade:
— Än en gång tack för edert
ingripande. Så vände jag honom
ryggen.
— Inte ska vi väl skiljas så här?
Hans tonfall var bedjande. Det
finns flere farliga trappor här, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
