Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Det var då, skiss för Under juldagar av Rosa Thörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
27
En förfallen familjegrav i
kyrkogårdshörnet var vår favoritplats,
och vårt samtal var av den art, att
det icke störde de under mullen
slumrande. Lika litet som dessa
störde oss, trots att vid mer än ett
tillfälle spöktimman inbrutit, innan
vi gingo därifrån.
Det vällde upp en stark sympati,
en varm vänskap, emellan oss.
Sämre känslor än våra ha fått namn av
kärlek. Yi nämnde icke det ordet,,
även om det än allt oftare formade
sig i vår tanke och längtan.
Båda voro vi övertygade om att
vi själva varken kunde eller ville
länka våra levnadsöden. Yi ville
lägga avgörandet av det i Guds
hand.
Och tiden gick. Vi hade varit
bekanta ett år, och vår vänskap hade
blivit djupare och varmare. Jag
anade, att det bara var en tidsfråga,
när den avgörande frågan, som jag
länge läst i hans ögon, skulle gä
över hans läppar. Och jag bävade
för den. Jag var ännu så ung.
Skulle jag kunna gå in i de plikter,
som vänta en maka? Jarl hade en
god ställning, han var några år
äldre än jag. Nästa sommar skulle
han bygga sin villa, han ville snart
få sitt eget hem. Det där talade
Gerda med mig om och såg på mig
med ett skälmaktigt leende, som
gjorde mig både glad och förvirrad.
För min egen del var jag nöjd
som det var än så länge. Ett par
gånger på hösten hade han låtit
mig förstå att han hade något
särskilt att säga mig nästa gång han
kom.
Men när han kom, greps jag av
fruktan för avgörandet och lagade
så, att han måste resa hem utan att
få tala ut. Kurragömmaleken, som
de flesta unga älskande finna så
förtjusande, roade också mig.
Inte förstod jag att han, som
var mera mogen och allvarlig än
jag, led av den.
Jag ville inte mista honom för
allt i världen, men jag ville heller
inte binda mig, inte än!
Så på vintern blev jag bjuden till
hans hem, där jag icke förr varit.
Av hans anhöriga kände jag endast
Gerda, Jag förstod, att de fått
Jarls förtroende och nu önskade få
se den han valt. Jag förstod också
att sedan de sett mig, skulle vår
framtid avgöras.
De mina tyckte mycket om Jarl
och skulle gärna hälsa honom som
svärson, men var det säkert att hans
anhöriga skulle gilla hans val? Det
var med bävan jag anträdde resan
till den järnvägsstation, där han
skulle möta mig och varifrån vi
sedan hade en halv mil att åka.
Det var klingande slädföre, och
Jarl och Gerda mötte med släde,
som han själv körde. Det var en
härlig färd genom det strålande
vinterlandskapet. Mottagandet i
hans hem var mycket högtidligt.
Hans far, en ståtlig patriark med
böljande skägg — den tiden ansågs
skägg såsom en manlig prydnad -
-tog mina händer och sade: "Gud
välsigne din ingång i detta hem,
barn".
Hans mor, en präktig, gladlynt
matrona, tog mig i famn och
önskade mig hjärtligt välkommen. Hon
tog mig med storm. Hans övriga
syskon — två bröder och en syster,
äldre än Gerda —• välkomnade mig
också på ett sätt som gjorde att jag
kände mig hemma första kvällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
