Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Det var då, skiss för Under juldagar av Rosa Thörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
29
Ett par oförgätliga dagar följde,
men ingenting bindande hade ännu
talats oss två emellan. Jag
märkte på de andra att man väntade
ekla-tering innan jag reste kem. Jag
njöt av nuet ock var tacksam varje
kväll att ingenting var sagt. Ock
dock visste jag, att mitt svar inte
kunde bli mer än ett. Det som de
alla väntade.
Det vart morgon ock det vart
afton den sista dagen av mitt
besök. Det var ett underbart
månsken och någon föreslog en
månskenspromenad utåt den nyplogade
landsvägen, som likt ett band var
dragen över slätten, vilken låg
mellan byn och en herrgård uppe på en
höjd. Denna var målet för vår
promenad, det var just lagom att vända
vid dess fot. Jag och Jarl gingo
före och de andra jämte ett par
andra ungdomar följde efter oss,
par om par.
Jarl och jag voro snart
fördjupade i ett allvarligt samtal och
glömde så bort de andra. Därför
märkte vi inte keller hur de så
småningom sackade bakåt, tills
avståndet blev allt längre mellan dem och
oss.
Det var rent förunderligt så
mycket vi två alltid hade att säga
varandra. Och dock var det som om
jag i kväll bara pratade på för att
hindra honom från att säga, vad jag
visste att han i kväll ville ha sagt.
Vi hade i början gått raskt, men
så småningom saktade vi stegen och
grepos mer och mer av kvällens
stämning. Ut över slättens vita
täcke gnistrade millioner
diamanter i det klara månljuset. På båda
sidor om vägen stodo snövallarna,
som plogen kastat upp på morgo-
nen, höga och vita. Det var tyst
och stilla, så tyst som det kan vara
en vinterkväll över en snöhölj d
trakt.
— Mary, hörde jag Jarl säga med
ett högtidligt tonfall, som kom mitt
hjärta att slå dubbla slag. Nu
kommer det, tänkte jag, och — vad
skulle jag svara?
— Mary, du har nog för länge
sedan anat, vad du betyder för mig.
Många gånger har jag velat sagt
dig det, nu kan jag inte släppa dig
ifrån mig, förr än . . .
Under det kan talade kom
samma skräck över mig, som jag känt
förut inför avgörandet. Tänk om
vi inte voro ämnade för varandra,
tänk om vi misstogo oss på våra
känslor?
•—• Gode Gud, låt någonting
hända, som hindrar honom att tala ut,
om det inte är din vilja att vi ska
tillköra varandra, bad jag i stor
ångest. Nyss låg vägen tyst ocJi
öde, vårt sällskap hade försvunnit,
men just som Jarl sade "jag kan
inte släppa dig ifrån mig förr än",
hörde vi ett brus av bjällror
alldeles inpå oss, blixtsnabbt kastade
Jarl sig upp mot snövallen och ryck {+-+}
te mig med sig, en skenande häst.
med en släde slängande efter sig
susade förbi som en spöksyn.
Och där stodo vi i snö upp ti il
midjan! Stämningen var bruten.
Vi klevo ut på vägen och försökte
befria oss så mycket som möjligt
från den kalla snön.
— Det är inte värt att vi
fortsätta längre, sade han modstulet.
Vi få skynda oss hem, så att du får
byta; du kunde förkyla dig annars.
Tysta och snopna anträdde vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
