Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Den gyllene slöjan, för Under juldagar av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Litet senare tog gubben fram
bibeln.
— Yi få ej förgäta att tacka Gud
för denna välsignade kväll och läsa
den ljuvliga berättelsen om barnet,
som kom för att frälsa en värld.
Och han läste om stjärnenatten vid
Betlehem, då änglarna gåvo den
nyfödde Frälsaren sin hyllning.
Burner satt tyst och lyssnade.
Någonting nytt och vackert drog
in i hans själ. Den sköna
berättelsen, friden i det trevna rummet
och tryggheten efter de sista
timmarnas. oro skapade i hans själ ett
tillstånd av vekhet.
Han såg på den unga flickan.
Hon satt framåtlutad och lyssnade.
Kinderna purprades och ögonen
glänste. För ett ögonblick möttes
deras blickar, och han såg in i en
värld av överjordisk skönhet.
Då den lilla gudstjänsten var
förbi, gick Burner fram till fönstret.
Snöfallet hade upphört,
himlavalvet var klart och månen lyste
sagolikt vacker över den vita skogen.
— Skola vi ta en liten promenad ?
frågade han vänd mot Fanny.
— Gärna. Hon sprang raskt
upp.
— Men kläderna äro inte riktigt
torra, invände gumman.
— Kan inte hjälpas, lilla tant!
log Fanny. Jag har aldrig förr
varit i skärgården en julafton.
De gingo ut i den strålande
kvällen och följde vägen ned till
ångbåtsbryggan, bredvid vilken en
bergknalle, den s. k. Utsikten,
höjde sig. Däruppe funno de en bänk,
där de slogo sig ned och läto
blickarna glida ut över ödsliga kobbar
och skär, över bebodda holmar och
öar där ett och annat ljus ännu
lyste, över de frusna fjärdarna ända
ut mot Stormbådans fyr, där havet
ännu sjöng sin mäktiga frihetssång.
— Vilken härlig tavla! utbrast
han beundrande.
— Det är mer än så, viskade hon.
Det är återglansen av Herrens
härlighet.
De sutto tysta, lyssnande till sina
hjärtans varma, slag och naturens
vackra hyllning till skaparen.
— Får jag läsa en liten julsång,
som jag lärde mig för längesedan?
frågade hon.
Han nickade samtyckande och
hon läste, högtidligt men innerligt:
När julens stjärna flammar,
försmälta hjärtats, snö och is,
och ifrån livets oro
det öppnas väg till paradis.
När julens stjärna flammar,
flyr livets sorg och ve sin kos,
och uti jordens dalar
i knopp går livets ros.
När julens stjärna flammar,
den bud till mänskobarnen bär
att vägen hem till Herren
ånyo öppnad är.
Han bars ännu av röstens varma
klang, då hon frågade:
— Hur skall man i livet kunna
återspegla Guds skönhet?
— Vad du är djupsinnig.
— Det är julkväll, och då ’böra
väl tankarna ila bortom
vardagsgränsen. Rösten var en smula
förebrående.
— Det går inte för mig.
— Varför?
— För att du är så vacker. Han
såg på henne med beundrande
blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
