Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Den gyllene slöjan, för Under juldagar av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
— Ehuru du smickrar, så Till jag
fråga: Visar ej den jordiska
skönheten mot ett himmelskt ursprung ?
— Det har jag aldrig tänkt på.
Jag bara fröjdar mig åt linjers rytm
och blickens glans.
— Men tänker du ej på honom,
som skapat det sköna?
— Nej.
— Tror du inte att människans
själsliv blev© förfinat, om hon
bortom det skapade såge skaparen ? Då
kanske hon ’finge större vördnad för
det skapade. Nu finns ingen
hänsyn eller vördnad. Det vackraste,
det finaste, det ömtåligaste rivs
sönder eller krossas under
egoismens järnhäl, i stället för att det
skull© vårdas och stödjas tills det
nått sin fulla mognad och fägring.
— Men livet är ju kamp och
strid, och i kampens h©tta ser man
blott mot målet. Detaljerna vika
så att säga undan. Och just att nå
något ger livet värde, och ju
härligare bytet är, desto skönare är
striden.
— Är ej denna uppfattning
felaktig? Är det ej nog att betrakta
ett konstverk?
— Nej, du lilla härliga
konstverk, det är äganderätten, som gör
livet s’å övermåttan fagert. Han
drog henne plötsligt intill sig, men
hon gjorde sig ögonblickligen fri
och sprang upp.
— Ack, John ! Var är julnattens
vita dröm? Ett djupt vemod
böljade i hennes röst.
Han greps av det jungfruligt
vädjande i frågan och sade:
- Förlåt!
Hon nickade leende, varefter de
återvände till sitt tillfälliga hem.
Julnatt.
John Burner står vid fönstret och
ser ut i den vita, tysta natten. Det
var i natt, som han skulle draga
till dans i festklädd sal, som han
skull© storma Lyckans borg och
röva prinsessan. Men hur är det
nu? Lyckans borg är fjärran,
gi-gan hänger tyst, prinsessan sover.
Men s_over hon? Att bara se den
slumrande prinsessan vore värt ett
kungarike.
Han smyger tyst genom
förstugan förbi hennes dörr. Ej ett ljud.
Men genom en springa smyger en
ljusstråle ut. Tänk, om hon glömt
att släcka ljuset! Han måste
övertyga sig därom. Ljuset kan ju falla
och tända eld och hans prinsessa
skadas, kanske kvävas, dödas.
Sakta öppna.r han dörren. Ljuset
brinner ännu, men prinsessan
sover.
Hans hjärta slår våldsamt, och
han tycker att golvet gungar under
honom. Men han kan ej röra en
lem. Omkring bädden lyser som en
gyllene slöja . . .
Han står beskådande ett
ögonblick, men i det nästa har han
knäppt sina händer och böjt sitt
huvud. Han tycker sig stå på ett
heligt rum. Han ser skaparen
bortom det skapade. Då sjunker
hjärtats oro och genom nattens frid hör
han änglasången från Betlehem,
ljus, försonande, siande om härliga
tider.
Så står han en stund, värmd av
underbara känslor, kastar en
dröjande, strålande blick på den
slumrande prinsessan, släcker ljuset och
går tyst ut. D’å han kommit in till
sig, faller han på knä och beder,
och hans själ fylles av ro och stilla
lycka. Han tycker sig se den gyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
