Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Den gyllene slöjan, för Under juldagar av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR 41
len© slöjan liksom öppna sig för att
sluta dem båda i sitt
skyddande mysterium . . .
Och det är julnatt, kärlekens vita
natt
Nu går ångbåten åter till staden.
I)et brusar och dånar i den smala
isrännan. Men himlen är hög och
klar, och bortom is och vinter bidar
våren.
— Tänk, nu är snart det härliga
förbi! suckar Fanny, då stadens
husmassor synas i fjärran . . .
John Burner ler segerstolt. I
dag är han den förre men ändock
en ny John Burner, som ej formar
förhållanden efter sin vilja.
— Är du viss om att det härliga
är förbi? frågar han skalkaktigt.
Hon ser på honom ett ögonblick,
hastigt och skyggt liksom rädd att
förråda blickens glans och ömhet,
men hon viker ej undan, då han
drar henne till sig och leende
frågar :
— Är du ej rädd för mig?
Hon sluter sig blott närmare
honom och svarar:
— Nej, det har kommit något
nytt i din blick, någonting ömt och
gott och fint, och nu . . . hon
tystnar plötsligt.
—• Alldeles riktigt, fortsätter han,
nu har julens vackraste ros gått i
blom, och han smeker varsamt
hennes röda kinder.
Snälltåget brusar norrut med en
fart av 70 km. i timmen. Men ändå
tycker Fanny Evin att det går för
sakta. Hon har så bråttom hem
till mor för att tala om sin stora
lycka.
Det lider mot aftonen, en
glimrande vårafton, då hon äntligen
varsnar kyrkan på älvstranden, och
några minuter senare ligger hon i
mors armar, leende och snyftande
på en gång. Och mor, som nog
varit en smula ängslig, blir glad då
hon möter den ofördunklade
barnablicken.
Och se’n berättas det underbara:
om John, om julresan, om den släta
gnidringen, om bröllopet som skall
stå i hembygdens kyrka vid
midsommartid. Och mor står tyst som
om hon hörde en underbar saga.
Men när "lillan" somnat i sin
vita säng, går mor ut på
strandsluttningen, lyssnar ett ögonblick
till älvens kvällshymn och en fågels
veka musik, knäpper sina händer,
böjer knä och låter sin tacksamhet
stiga mot höjden. Genom storm
och strid förde Gud till seger.
Lovat vare hans heliga namn! Och
ur skog och däld stiger ett
högtidligt : Amen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
