Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Tre julaftnar, för Under juldagar av Martha Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
43
har gjort så hela dagen och den stiger
för varje timme som går. De äro alla
barn ännu, och de fröjdas som sådana
över barnens högtid.
Vid grindarna till Karlsviks
herrgård stannar skaran för att säga
farväl åt Ella. Hon önskar dem alla en
god jul, och de önska henne
detsamma igen, fastän de så väl veta, att
hon skall få det, antingen de önska
henne det eller ej. Det är kanske inte
utan en liten känsla liknande avund
de se Ella gå den breda, ståtliga vägen
upp mot huvudbyggningen.
Ella var godsägare Karlemans enda
dotter, och hon fick allt vad hon ville
ha och hade det som en riktig liten
prinsessa, tyckte kamraterna. Men
Ella var glad och solig och oförarglig,
därför tyckte de om henne, om de än
måste känna sig stå efter henne i
utseende, rikedom och begåvning.
Elias glada "God jul!" som klingat
till kamraterna ända tills hon hunnit
halvvägs upp till boningshuset, vändes
nu till var och en som blir inom
hörhåll däruppe vid gården.
Så flyger hon in och mötes av julens
hela stämning: doft från julgranen,
från lack som droppats på
julklappspaketen, doft av kaffe från köket. Ja,
nog är det jul alltid, det syns i varje
vrå. Alla ljusen i sina röda stakar
lysa så glatt och vänligt och tyckas
bara säga: Det är jul.
Ella ämnar som vanligt hänga in
sina skridskor i garderoben i
pojkarnas rum, men då hon öppnar dörren
till det senare, springer någon därinne
upp. En stark lukt av lack och
stearin slår emot henne, och så gripes hon
omilt i armen och slungas ut i salen
igen. Dörren stänges och nyckeln
vri-,des om i dubbla slag.
Ella har alls ingenting hunnit se.
Hon slätar till sitt hår och gnider sin
arm, som brodern så omilt kramat,
och så säger hon:
— Ja, det kunde jag väl veta, det
kunde jag väl veta, att Arvid inte
skulle vara färdig med sina
julklappspaket ännu. Nåja, skridskorna få väl
hänga i köket så länge då. — Kan
just undra, om jag vågar gå in till
pappa ett tag. Månne jag skall
kastas ut där också?
Ella går till faderns dörr och
knackar lätt.
— Pappa, det är Ella. Jag vill
komma in och tala om något för dig.
Faderns djupa basröst svarar henne
avvisande och kort:
— Det får du vänta med. Jag är
upptagen nu och vill inte bli störd.
Du får inte komma in.
Ella skakade sina långa lockar och
skrattade till. — Så lik sig julen alltid
är, tänker hon. Men hur förtjusande
med denna hemlighetsfulla, trolska
stämning! Hon är färdig med sina
julklappspaket, hon, men någon annan
tycks inte vara det. Hon vågar inte
försöka sig på flera dörrar utan tar en
jultidning och sätter sig i ro i sälen.
Så blir klockan fyra, och då infinner
man sig lite var i salen och julfröjden
tager strax fart. Det var som det
alltid brukade vara vid jul och dock nytt
och förtjusande. Ja, det var just det,
att allt var sig likt, som gjorde att man
kände det var jul igen. Man kände
igen julen och det ville man göra. —
Ella och hennes bröder sprungo runt
hand i hand och stampade käckt
takten, medan de sjöngo:
Nu så kommer julen;
nu är julen här,
lite mörk och kulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
