Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Tre julaftnar, för Under juldagar av Martha Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
HALLS BERÄTTELSER
glömmer det närvarande. Hon fylles
av en stor lyckokänsla och det
kommer ett mjukt, varmt leende över
hennes ansikte. Då rörde Georg på
sig och Ella ryckte till och
återkallades till verkligheten, den grymma,
hemska verkligheten.
Georg slog upp ögonen mot henne.
Han var vid full sans nu, det såg hon,
då hans blick mötte hennes. Han log
milt men ömt mot henne. Hon böjde
sig fram emot honom. Han ville
säga något, förstod hon.
— Jag vet att jag skall dö, sade han
lugnt. Mitt liv är slut, min tid är ute.
Han teg utmattad. Ella satt tyst
och såg in i hans ögon. Så fortsatte
han:
— Medan jag legat bär har mycket
försiggått inom mig. Jag orkar inte
säga dig mycket om det. — Han
tystnade åter.
Ett par minuter kände Ella, hur
hennes hand som vilade i hans svagt
trycktes. Han var ännu tyst, och
plötsligt slappnade greppet om Elias
hand. Hon såg att han förlorat
medvetandet.
Han hade varit medvetslös flera
gånger förut, men nu undrade Ella
med ångest om han ej skulle vakna
mera. Skulle hon inte få höra, vad
det var som försiggått inom honom
medan han legat sjuk? Skulle hon inte
få tala till honom mera? Hon hade så
mycket, mycket osagt ännu. Hon
måste få tala vid honom igen. Hon
satt där skälvande av ångest och
iakttog honom skarpt. Men han låg där
tyst, orörlig, och julaftonens första
timmar skredo sakta fram.
Ella var kroppsligt och själsligt
utmattad, och utan att hon visste det
sjönk hon ned bredvid sin man och
somnade med sin kind mot hans
hand. Så sov hon tills
julaftonsmorgonens sol sände några bleka strålar
in i sängkammaren. Sjuksköterskan,
som då kom för att se till honom,
väckte henne.
Georg levde ännu och Ella erfor vid
denna upptäckt något som liknade
glädje. Kanske skulle han gå
igenom. Så länge det fanns liv fanns
det ju hopp. Åtminstone fick hon
hoppas att han skulle komma till sans,
så hon fick tala med honom igen, bara
han orkade tala.
Då kyrkklockorna på slaget tolv
ringde in julen, slog Georg upp ögonen
och såg redigt på Ella.
— Är du bättre? frågade hon i en
andlös viskning.
— Jag orkar ingenting, svarade han
också viskande. Säg, fortsatte han,
varför ringa klockorna?
Ella böjde huvudet och nu ville
tårarna fram.
— Georg, det är — julafton. Det
var som en snyftning.
— O, min älskade — vår
förlovningsdag! Är det femton år sedan?
— Ja, femton år.
Ella kunde gråta nu, hon grät
våldsamt med ansiktet tryckt intill honom.
Hans hand låg på hennes böjda huvud.
— Du får inte gå ifrån mig, fick
hon fram1. Du får inte! Jag blir så
ensam och jag orkar inte leva, kan
inte leva utan dig. Du är mitt liv.
Han låg tyst länge och lät henne
gråta. Så försökte han lyfta upp
hennes huvud och se in i hennes ögon.
— Ella, jag ville säga dig detta, att
jag går trygg och lugn, ja, lycklig,
över dödsflodens böljor. Bryggan, som
är slagen däröver, håller. Den skall
bära också dig över en gång, du kära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
