Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Under juldagar (Nr 12. December 1930)
- Tre julaftnar, för Under juldagar av Martha Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
jag aldrig, aldrig glömma, tänker hon.
Den har varit den underbaraste i hela
mitt liv-. "Vad julen ändå är för en
härlig högtid! Det har den alltid varit
för mig.
Så sover hon lugnt och drömfritt
tills juldagsmorgonen inbryter.
Men därute i natten brinna
stjärnornas ljus på den mörkblå vinterhimlen.
Det är så aningsfullt tyst och stilla,
liksom väntade hela naturen på något
underbart; det är liksom den väntade
att skyarna skola dela sig för
ängla-skaran och det gamla och dock evigt
nya budskapet från härlighetens
himmel bringas en värld som är fjärran
från glädjen i Gud.
*
Femton år ha sjunkit i tidens hav.
I en liten enkel sängkammare i en
av stadens mindre våningar brinner
det elektriska ljuset, dämpat av en
tjock skärm. Det är natt. Klockan
har slagit halv tolv.
I en av sängarna ligger Georg,
Elias Georg, blek och avmagrad, döende.
Ella ligger på knä vid hans sida med1
ansiktet gömt i täcket. Hon gråter
inte, det kan hon ej, hon är som
förstenad. Läkaren har nyss gått, sedan
han sagt henne den förfärliga
san-•ningen. Hon hör åter och åter hans
ord för sina öron:
— Nästa dygn vid denna tid är er
man troligen inte längre kvar hos er.
Nu låg hon där vid hans bädd och
försökte fatta att de två skulle skiljas.
De två som . delat "lust och nöd" i
femton år. Det hade ej bara varit det
förra, såsom det i början såg ut att
bli. Nöden hade kommit också.
Rikedomarna hade tagit vingar, och Elias
föräldrar hade dött för över tio år
sedan. Vid fem års åld.er hade Georgs
och Elias lilla gosse tagits från dem
av den grymma sjukdomen difteri,
och den lilla flicka, som1 helt kort
därefter föddes, blev blott kvar tre dagar.
Så följde hon sin bror, och Georg och
Ella voro ensamma. Men Ella hade
tappert burit alltsammans, därför att
Georg bar det tillsammans med henne.
Han var mera för henne än allting
annat, och så länge hon blott hade
honom vid’ sin sida, var hon stark.
Men nu, nu skulle de skiljas, han
skulle tagas ifrån henne, hart som var
hela hennes liv. Nej, det var inte
möjligt att han skulle dö. Det kunde
inte, fick inte hända.
Men så såg hon på honom. Han låg
där som vore han redan död och
hennes hjärta bävade. Å, dog han, då
kunde väl inte heller hon leva! De
hade delat allt sedan de förenades
inför Gud och människor, skulle de då
inte dela också detta? Och varför
skulle hon vidare leva sedan han var
borta! Hennes barn voro också borta,
hon var ensam kvar. Hon hade
ingenting att leva för vidare och hon skulle
inte orka leva med denna förtvivlade
saknad i sin själ.
Klockan slår tolv milda, klingande
slag inne i salen. Ett nytt dygn
börjar.
En skärande smärta drar genom
Elias själ, då hon minnes att den dag
som nu börjat är julafton. O, denna
dag, som förut alltid, alltid fröjdat
henne från tidigaste barnaår. Den
dagen har fört med sig så mycket
åt henne. Hennes tankar gå tillbaka
i tiden. Hon påminner sig det ena
julminnet efter det andra. Längst
dröjde hon vid förlovningsdagen.
Hon försjunker så helt och fullt i
det ljusa, ljuvliga minnet, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:53:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hallsber/1930/0751.html
