55 (Halls berättelser / Årg. 4. 1930)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UNDER JULDAGAR 55

Hur var det hon brukade säga ibland
när hennes Bengt blev missmodig vid
motgångar och svårigheter? "Käre min
gosse, solen har inte slocknat, även när
den inte lyser över oss! Tänk på att
den skiner alltid någonstans. Och
när Guds tid är inne skingras molnen."

Bengt hade tyckt ibland att mor var
litet barnslig, när det kunde uppmuntra
henne att solen lyste någonstans över
andra människor, om det så också
vore på andra sidan jordklotet! Men
hon resonerade som så, att solen inte
har försvunnit från himlen bara därför,
att vår egen himmel är mulen och grå.
Lyckan har inte försvunnit ur världen
därför att vår egen glädje är dold och
fördunklad. Gud finnes alltid
kvar — även om våra utsikter äro
dystra och bekymmersamma.

Hon var så osjälvisk, lilla mor. Hon
unnade så gärna andra människor
solsken, ja, kunde fröjdas däröver, även
om hennes egen väg var mörk.
Någonstans i världen lyste alltid
solen.

Bengt tyckte sig höra mors glada,
hoppfulla röst. Och det blev alltmera
stilla inom honom. Och fast det dröjde
en stund inpå den mörka höstnatten,
slutade han denna svåra dag på knä
inför sin himmelske Fader. Han talade
om för honom alldeles hur det var,
erkände sin benägenhet att bygga på sig
själv och andra människor, och bad att
denna förödmjukande erfarenhet måtte
bli till välsignelse och tillväxt för hans
andeliga liv och draga honom nära
hans Gud och Frälsare. Han lade
framtiden helt i Guds hand — bad om nåd
att i stillhet vänta till dess hans Fader
gav honom något annat arbete. Och
så bad han om förlåtelse för all skuld
och brist. Om nåd att kunna följa

hans fotspår, som var mild och ödmjuk

av hjärtat . . .

* *

Det kändes svårt för Bengt att nästa
morgon gå till sitt arbete som vanligt.
Men av kamraterna tycktes ingen veta
vad som förefallit; och chefens hälsning
var vänlig som alltid, då han en gång
kom ut från sitt privata kontor. Bengt
bad i sitt hjärta om stillhet och
ödmjukhet och nåd att vara noggrann i arbetet
som vanligt. Men nog var han glad,
när det var slut för dagen. Och i
vägen till sin bostad köpte han ett par
större tidningar för att se på
annonserna.

Den dagen fann han ej något, som
han kunde reflektera på — inte heller
den nästa eller den tredje. Först efter
en vecka läste han en annons, som han
svarade på, men då var platsen redan
upptagen. Ett par veckor gingo på
samma sätt, utan resultat. Och Bengts
hjärta blev tyngre, dag för dag.

Vad hjälpte det honom egentligen,
att solen alltid lyste någonstans i
världen? Hans framtid syntes honom
ibland lika mörk som dessa kulna
oktoberdagar, och då ville modet svikta; det
var nästan en lättnad för honom, att
grosshandlaren — den ende som visste
om saken — var bortrest på ett par
veckor . . .

Visst lyste solen någonstans i
världen — och visst fanns Gud kvar.
Men det var som hade han inte hört
Bengts böner om hjälp. Nu var det
bara 14 dagar kvar av fristen . . .

En morgon infann sig grosshandlaren
åter på kontoret, och till stor förvåning
för Bengt blev han inkallad till honom.

— Gardt har inte fått spaning på
någon ny plats?

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 05:53:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/hallsber/1930/0759.html

		Halls berättelser / Årg. 4. 1930 / 55 (1930) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|