Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
HALLS BERÄTTELSER
— Nej, tyvärr — herr grosshandlare.
Jag har sökt — men förgäves.
— Jag har något på förslag. Sitt ned
och låt oss språka. På den resa jag nu
gjort har jag sammanträffat med en
bankir Tomson — jag kände honom i
mm ungdom, men våra vägar ha sedan
skilts åt. Nåväl — hur vi samtalade,
sade han sig behöva en ung man av
ungefär er läggning, Gardt. Och jag
tänkte genast på er. Ni är van vid
utländsk korrespondens och en del annat,
som skulle förekomma på platsen i
fråga. Och jag rekommenderade er varmt.
Han -— bankir Tomson — är bosatt i
Stockholm, men kommer hit i morgon
på genomresa och vill gärna träffa er.
Vad säger ni om den saken?
Gardt reste sig under djup rörelse.
— Jag kan endast säga att jag är
oändligt tacksam för grosshandlarens
stora vänlighet att rekommendera mig.
Om jag bara kan sköta platsen?
— Det tror jag att Gardt kan. Och
saken gläder mig själv riktigt — jag
kände det svårt att entlediga er.
Bengt var som drömmande, när han
åter gick till sitt arbete. Kanske hade
han blivit motad på andra håll därför
att Gud hade något bättre i beredskap
för honom! Han ville så gärna tro det.
Måtte nu Guds vilja ske, så att han ej
gick sin egen väg.
Nästa dag kom bankir Tomson till
staden, och Gardt blev inkallad till sin
chef. Det var med klappande hjärta
han följde uppmaningen; han hade varit
van vid ett vänligt, humant bemötande,
och nu fruktade han att bankir Tomson
kunde vara en förnäm, penningedryg
magnat, som lät folk känna sin
överlägsenhet.
Därför blev han angenämt överraskad
att möta blicken ur ett par allvarliga,
vemodiga ögon, som prövande riktades
på honom. Nog såg han
respektingivande ut, denne man, i vars tjänst han
hoppades komma; men dominerande var
han ej. Snarare föreföll han att vara
en man, som livet ej alltid farit varligt
med; det vemodiga uttrycket i hans
ögon var något, som man genast fäste
sig vid.
Han talade lugnt, med tonvikt på
varje ord. Och under det han talade,
var hans blick fästad på den unge
mannens ansikte — nästan spörjande liksom
sökte han i sitt minne.
— Min vän grosshandlare Berg har
varmt rekommenderat herr Gardt till
en anställning hos mig. Och jag vore
glad, om ni ville antaga platsen. Ni
har inte någon släkting eller annars
bekant att bo hos i Stockholm? Det är
alltid gott för en ung man att få känna
något av hemtrevnad — efter
arbetstidens slut.
— Nej, tyvärr, herr bankir. Jag har
ingen släkting i Stockholm, och ingen
annan, som skulle vilja ta emot mig.
Men jag är ytterst tacksam för
erbjudandet av plats, och det reder sig nog
med bostad för mig.
En ovanlig människa, denne bankir
Tomson, som tycktes intressera sig för
en främmande ang mans välfärd!
Kanske hade han själv en gång erfarit vad
det är att vara ensam och hemlös —
utsatt för en storstads frestelser.
Bankir Tomson gjorde ännu några
frågor, och så var saken uppgjord, till
ömsesidig belåtenhet. Gardt skulle
tillträda platsen den 15 november; till dess
skulle han stanna på grosshandlare
Bergs kontor och göra sitt vanliga
arbete.
Det var en mulen, tung novemberdag,
när Gardt, efter sitt samtal med bankir
Tomson och efter arbetstidens slut, gick
att på vanligt ställe intaga sin middag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
