Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
57
och sedan gå hem till sig. Hen nu
märkte han inte det dystra vädret. Nu
kunde han fröjdas över att solen lyste
någonstans i världen, även om han
inte såg den. I hans hjärta sjöng och
jublade det, och han tackade sin
himmelske Fader, som öppnat väg ur
svårigheterna. Visst kunde det dröja,
innan han satte sig in i arbetet på den
nya platsen; men han ville taga det
ur Guds hand, dag för dag, och
vänta vishet och förmåga från honom.
Han ville så gärna tro att detta var
Guds väg, som öppnats för honom, när
andra vägar voro stängda. Och det var
något så förtroendeingivande hos bankir
Tomson — han tyckte sig ha märkt det
under den korta stundens samtal. Så
ville han med friskt mod gå till den nya
uppgiften. Kanske skulle efter
prövo-tiden möjlighet öppnas för honom att få
vad han så längtade efter — ett eget
hem.
Just som han kom uppför de många
trapporna till sin bostad, stod Brita
Olsson, värdinnans dotter, utanför hans
dörr. Hon hade som vanligt tänt
brasan i kakelugnen därinne, och nu sade
hon — med sitt friska leende:
— Kulet väder ute — då hoppas jag
att brasan blir välkommen!
Om den var välkommen! Han hade
velat taga den unga flickans händer i
sina och säga att hon var den mest
välkomna syn han kunde få se — i hela
vida världen. Det var Brita Olsson, som
vunnit hans hjärta — som var den ljusa
drömbilden i hans framtidsutsikter,
fastän han aldrig vågat säga henne det.
Hon var så enkel och vänlig — så olik
de flesta andra unga flickor; men inte
kunde han fråga, om hon ville bli
hans, förrän han hade utsikt att i en
framtid kunna bjuda henne ett hem!
Det hoppet hade varit förmörkat de
sista veckorna — nu lyste det åter, och
han längtade att få säga henne det.
Men inte var det något passande
tillfälle i den stunden; så gick hon in
till sin mor, och han gick in till sig.
Och nästa dag fick han händelsevis
veta, att Brita rest bort på ett par
veckor till en äldre släkting, som
sjuknat.
Så skulle han inte få se henne före
sin flyttning till Stockholm — inte få
säga henne hur tacksam han var för
sina ljusnande framtidsutsikter. Hon
hade inte vetat om hans svårigheter —
de träffades ju ej ofta, och hon hade
sin mor att ägna sig åt. Den unga
flickan var musiklärarinna, mycket
anlitad och upptagen; hennes mor hade
endast en tillfällig hjälp några timmar
var dag. Men på aftnarna, efter
lektionernas slut, tyckte Brita om att röra
på sig; så brukade hon tända brasan i
hyresgästens rum, innan han kom hem,
och för Gardt var det dubbelt kärt att
njuta av värme och trevnad, när det
var Brita, som förskaffat honom dessa
förmåner.
Det smärtade honom, att han ej skulle
få träffa henne före sin avresa. Och
han hade dock så gärna velat säga
henne sitt hjärtas tankar. Han kunde
ju skriva —• men det var ej detsamma.
Och dessutom — han måste ju först se,
om han kunde sköta sin nya plats till
bankir Tomsons belåtenhet. Så lät han
endast fru Olsson veta, att han fått
anställning i Stockholm och ej längre
behövde hennes rum, där han haft det så
trevligt och gott. Om Brita vågade han
ej mycket tala av fruktan att förråda
sina känslor. Så sände han henne blott
en hjärtlig hälsning med tack för
hennes vänlighet och de trevliga stunder,
då han någon gång varit inbjuden till
sin värdinna och fått lyssna till Britas
musik. Det skulle bli tomt för honom,
sade han, att komma ut i världen igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
