Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
61
man i hans ställning skulle inte känt
sig smickrad av att den unga
arvtager-skan observerade honom? I början
arbetade han emot sådana tankar. Men
den dag1 kom, när hennes kärlek segrade
över faderns betänkligheter att göra en
fattig ung man till sin måg. Tomson
upphöjdes till hans kompanjon —
hemgiften var rundligt tilltagen, och
Tomson fick ett hem, sådant som han ej
kunnat drömma om.
Men Eva Leopold var glömd —
åtminstone trodde han det — den unge
man, som förut sett livets lycka i
hoppet att en gång få äga henne. Han
hade ingenting att förebrå sig —■
åtminstone sökte han intala sig den tanken.
Han hade aldrig talat med henne om
kärlek. Och när han efter några år på
omvägar hört att hon var gift med en
annan, då hade ju saken utvecklat sig
riktigt bra. Han kunde vara lugn.
Men han visste inte, att Eva av sina
föräldrar blivit övertalad, hart när
tvingad, att gifta sig med en äldre man,
som hon ej kände den ringaste sympati
för. Det blev några år av kamp — hon
hade aldrig kunnat glömma Tomson.
Så dog mannen, hon återfick sin frihet,
och hennes enda jordiska glädje var
hennes enda barn, Bengt.
Förmögenheten hade visat sig vara så gott som
ingen, och hon fick arbeta träget för
att kunna ge sin gosse uppfostran. Men
allt som åren ledo föll det eviga ljuset
in över hennes liv — hon fick sin lycka,
där ingen kunde taga den ifrån henne.
Och Bengt mindes sin mor som den
glada, hoppfulla evighetsmänniska, som
alltid gick vägen med fasta steg, även
om den var törnig nog. Och innan
hembudet kom, hade hon den glädjen veta,
att hennes Bengt också vänt in på
vägen till livet.
Men allt detta visste inte Tomson.
Han hade sökt tysta sitt samvetes röst,
han som så många andra, och det hade
lyckats honom. Upphöjelsen gick
honom åt huvudet, han hade nått anseende
och förmögenhet, och var nöjd —
åtminstone trodde han sig vara det. Men
lyckans hjul vände sig —• hans hustru
övergav honom för en annan, och nu
hade han i många år varit en ensam
man, med blicken full av djupt vemod.
Hans dotter hade sin mors lynne — de
hade så litet gemensamt. Och i
ensamma stunder kände Tomson en
svidande tomhet — han tänkte tillbaka på
vad som kunnat vara . . .
Genom en underlig försynens
skickelse — han måste taga det så -— fördes
nu i hans väg sonen till henne, som han
en gång älskat. Han hade hört av
Bengt att modern var död — för henne
kunde han ingenting göra. Men det
kom över honom en stor längtan att
kunna göra något för hennes son. Han
kunde inte tala om för Bengt, att
han en gång älskat hans mor — men
svikit henne. S å föreföll honom saken
n u, när straffet kommit över honom
själv. Nej — han kunde inte säga det
— den hemligheten skulle begravas med
honom. Men han ville ge den unge
mannen ett gott handtag, som man
säger — hjälpa honom framåt. Först
ville han dock tala med Bengt om hans
framtidsutsikter. Och så kallade han
honom till sig ännu en gång, då han
var bättre, men ännu ej fick gå ut.
Den rike mannen satt där och såg
med vemodigt intresse på den unge,
som så mycket liknade hans ungdoms
älskade.
—- Er mor är död — jag hörde det
förra gången. Hon var säkert god och
älsklig —■ jag tänker mig det.
— Den bästa mor i världen! —• Bengts
ögon lyste. Och hon kunde försaka
vad som helst för att draga mig fram.
—■ Fattig således, tänkte Tomson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
