Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
HALLS BERÄTTELSER
bunden vid sängen. Ni är redo nu? —
Och så började han diktera, allt under
det han oavvänt betraktade sin
sekreterare.
Gardt kände nästan hans blick;
och när allt var klart, beredde han sig
att gå.
— Sitt ner ett par minuter, sade
Tomson. Tiden blir mig lång — jag
får egentligen inte ta emot besök av
någon annan än min dotter, och hon är
ute för tillfället. Jag intresserar mig
för de personer, som omgiva mig, och
vill ha reda på deras förhållanden, men
om er vet jag så litet.
Bengt reste sig och gjorde en djup
bugning.
—• Det är mycket vänligt av herr
bankiren att tala så.
— Sitt ner igen. Mig veterligt har
jag aldrig sett ert ansikte förrän den
gången, då Berg rekommenderade er.
Och ändå föreföll det mig så bekant,
som om jag sett er förr. Jag har sökt
i mitt minne — ni måtte vara lik
någon.
Gardt log sitt friska leende.
— Så länge min mor levde, fick jag
ofta höra, att jag var så lik henne, att
ingen kunde misstaga sig om att jag
var hennes son.
— Vad hette er mor?
— Hennes flicknamn var Eva
Leopold.
Gardt blev nästan förskräckt över
den verkan hans ord framkallade hos
den sjuke. Herr Tomson var alldeles
blek och hans blick stirrande, som om
han sett något skrämmande.
— Herr bankir — jag tröttar visst —
förlåt mig — det är bäst jag går nu . . .
Han reste sig, helt ängslig, och
bugade sig djupt. Tomson gjorde en
avvärjande rörelse med handen — och med
en kraftansträngning återfick han
något så när fattningen.
— Ni har inte tröttat mig, Gardt!
Men kanske det är bäst att vi inte
språka mera nu. En annan gång vill
jag höra något om edra
familjeförhållanden.
Gardt gick långsamt genom gatorna.
Vad kunde vara orsaken till bankirens
sinnesrörelse ? Säkerligen hade det
varit en för stor ansträngning att diktera
breven; men det var ju han själv som
önskade få det gjort. Han hade
överskattat sina krafter.
Nu visste bankir Tomson vem Gardt
påminde honom om! Nu visste han att
den unge mannen var son till hans
ungdoms älskade —■ den flicka, som varit
den ljusa bilden i hans drömmar under
flera år — till dess han glömt henne
för en annan. Han hade varit i samma
ställning som Gardt —- en fattig ung
man, som berodde av sitt arbete, som
inte hade några ljusa framtidsutsikier
och vars enda längtan var att få ett
eget, om än så enkelt, hem med Eva
Leopold. Han hade inte vågat säga
henne det — vem vet hur länge det
kunde dröja, innan han hade något att
bjuda henne på. Men han hade trott
sig kunna läsa i hennes ögon, att han
ej var henne likgiltig. De hade träffats
ofta i den första ungdomens dagar —
hon hade sitt föräldrahem i den stad,
där Tomson hade en blygsam
anställning. Men så blev han erbjuden en
förmånligare plats på annan ort — en
plats, som kanske skulle föra honom
närmare hans drömmars
förverkligande.
Han såg bra ut, var glad och trevlig,
och hans chef hade en ung dotter. Inte
hade Tomson en tanke på henne —
det hade varit att rikta sina blickar
alldeles för högt. Och dessutom hade han
ju redan givit bort sitt hjärta. Men det
var ingen som visste. Och vilken ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
