Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR 63
Men högt sade han: Det är en skatt att
minnas en sådan mor. Och er far?
Bengt såg tveksam ut.
— Jag minns honom så litet — jag
var sex år, när han dog.
Han sade inte mer. Men Tomson var
människokännare och trodde sig förstå,
att fadern ej var som hans mor. Eva
Leopold var kanske inte lycklig i sitt
äktenskap.
— Gardt — jag skulle gärna vilja
göra något för er — för att hjälpa er
något framåt. Det är min glädje, om
jag kan ge en ung man ett gott
handtag. Hur har ni tänkt er framtiden —
någon önskan t. ex. . . .
Gardt blev röd och visste inte vad han
skulle svara.
— Förstå mig rätt, Gardt. Ni kan
ha fullt förtroende för mig — det är
inte min mening att vara påträngande
— bara av varmt intresse frågar jag.
— Ja — då kan jag säga att — min
stora önskan är att få ett eget hem —
om jag får stanna hos herr bankiren
— och så småningom kommer upp 1
graderna — jag menar bara för
avlöningens skull.
Tomson log ett vemodigt leende.
— Det gläder mig att höra, och jag
vill gärna ha er kvar. Det är en god
sak, när en ung man får ett eget hem
— en lugn plats i livets stormar. Gärna
skulle jag med ens låta er komma upp
i högre avlöning, men ni är yngst både
till ålder och i min tjänst, och jag kan
inte förbigå andra. Men — den saken
kan ordnas på annat sätt. Vill ni
tilllåta mig, Gardt, att få bekosta er
bosättning och dessutom lämna er på
samma gång en summa — låt oss
säga 15,000 kronor — som kanske ökar
lönen tillräckligt, tills ni kommer upp
i högre lönegrad? Min närmaste man
börjar tröttna och vill bli pensionerad
om ett par år. Då går det uppåt på
skalan — och ni följer med.
Gardt var än röd, än blek. Han
försökte tala — men stammade ohjälpligt.
— Det är så alltför — alltför vänligt
av herr bankiren — att, att tala så.
Inte har jag gjort mig förtjänt av så
mycken godhet.
Ater log Tomson sitt vemodiga
leende.
— Det vore mig en glädje att få göra
det. Jag har ingen son — och ni har
knappast känt er far. Så göra vi upp
saken nu. Och, Gardt — om ni har en
hjärtevän, så låt ingenting skymma
bort hennes bild. Det är mer än en som
handlat så — som låtit locka sig av
äre-sjuka och guld — att glömma och
svika. Ni tycker väl det är
underligt att jag talar så — att jag har
ingenting med den saken att göra. Men
jag är en gammal man — och känner
livet. Jag vill bara er lycka, Gardt.
Nog var Bengt som en drömmande,
när han lämnade chefens hus.
Tankarna virvlade omkring i hans huvud —
men ur detta kaos arbetade sig fram
en vänlig tacksamhet mot Gud och den
man, som visat honom så mycken
godhet. Allt närmare kom uppfyllelsen av
hans längtan — ett eget hem med Brita
Olsson. Han visste ju inte, om hon ville
bli hans. Men Gud hade i det
ekonomiska så underbart jämnat hans väg,
att han ej ville tvivla på hennes
kärlek. Det var ur Gu ds hand
som han utbedit sig henne. Och det
kom över honom en sådan förvissning,
att Gud skulle höra hans bön.
Men vad kunde vara orsaken, att
Tomson så här tagit sig an just
honom — den han kände minst av
sin personal? Åter och åter kommo i
hans minne chefens ord — lösryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
