Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
HEL SO VÄNNEN.
net i rör under vanligt atmosfar-tryck och kan blott hafva en
temperatur af 100° C., emedan det annars skulle komma i sjudande
tillstånd.
Vid kokvattensledning cirkulerar vattnet i ett lufttätt tillslutet
rörsystem och kan icke bortdunsta, om det också upphettas till öfver
100° C. För att vid kokvattensledning ffi vattnet hetare än 100° C.
behöfver man mindre vatten, smärre rör och mindre värmeytor än vid
varmvattensledning.
Dessa två slags uppvärmningssystem hafva vissa fordelar, i
synnerhet att värmekällan kan anbringas såväl i golfvet som längs
ytterväggarne. Men värmen är svår att reglera, om man önskar olika
temperatur i olika rum, eller om man understundom icke alls vill
uppvärma något rum. Man är också ganska beroende af apparaten,
och om ett rör i ledningen blir otätt, npphör den i regeln att göra
tjänst, till dess skadan blifvit reparerad. Att närmare inlåta sig på
systemets tekniska konstruktion skulle taga för stort utrymme i
anspråk.
C. Ånguppvärmning.
Den allra största mängd af värme-enheter kan från en
medelpunkt genom ånga öfverföras i olika, åtskilda rum. Från en i ett
källarrum befintlig ångkittel uppstiger vattenångan i ett rörsystem,
kondenserar sig i de rum, som skola uppvärmas, och återvänder till
kitteln i form af droppvis flytande vatten för att där åter förvandlas
i ånga. Man skiljer äfven här mellan två system, ånguppvärmning
med högtryck och med lågt tryck. Vid den förra herrskar i kitteln
en spänning, större än någonsin hos atmosfären. Faran för en
explosion i kitteln är därföre icke utesluten. Kittelhuset måste på grund
häraf alltid ligga utom boningshuset och hafva sitt eget tak. Ångan
går därifrån i ett rör till boningshuset och stiger strax i höiden;
rören förgrena sig i den öfversta våningen till de särskilda rum, som
skola uppvärmas, och ångan återvänder genom de under dessa liggande
såsom kondensationsvatten till kitteln.
Då värmen tillföres rummen blott så länge, som vattnet i kitteln
hålles i sjudande tillstånd, så har man i dem inrättat värmereservoarer,
s. k. vattenugnar, i hvilka inneslutet vatten uppvärmes genom den
strömmande ångan. Detta vatten kan då ännu länge afgifva värme
till kammarluften, äfven om elden under ångkitteln har slocknat.
Vattnet i dessa vattenugnar kan efter behag sättas i närmare
förbindelse med ångan eller därifrån afspärras. Sådana vattenugnar värma
på samma sätt som goda kakelugnar, väsentligen genom ledning och
blott i ringa mon genom utstrålning. Detta system har
hufvudsakligen blifvit utbildadt och utveckladt af bröderna Sulzer i Winterthur.
På senare tid har ånguppvärmning med lågtryck allt mera
böljat användas, och i själfva verket synes mig denna af alla
centraluppvärmningssystem hafva den största framtiden för sig. Kitteln kan
uppställas i hvarje källare i- ett hus, då ångans spänningskraft ej
öfverstiger en half atmosfärs tryck, och någon fara för explosion är
sålunda icke för handen. Från kitteln utgrenar sig ett rörsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
