Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
BEL SO VÄN NEN.
bart — d. v. s. ovanligt, om to ej öfvernaturligt — sätt botas på ett
ögonblick, utan användande af medicin eller apoteksvaror.
Jag blef en gång förliden vinter hemtad till nämndemannen,
förre riksdagsmannen Nils Persson i Berga-fly af Kåltorps församling.
Jag for, anlände lyckligt till stället samt ombads stiga en trappa upp.
Här kom jag in i ett af instängd luft doftande rum, med
mahognymöbler, dukar på borden, oljetryck på väggarne, tina gardiner, trymå,
och — piano. På hvar sin stol framme vid fönstret sutto tvänne
unga fruntimmer i sidenklädningar och virkade på ett par smala, mycket
smala spetsar. Jag helsade förstås och trodde, att det var några
stadsmamseller, som voro på besök, men i detsamma inkom en äldre,
arbets-klädd och ladugårdsdoftande kvinna med »hufvudklä», och hon upplyste
mig strax om, att hon var mora själf och damerna döttrar i huset.
— Ja, nu får doktorn komma med mig ner i hvardagsstugan
och se till fars ben. Yi ha användt den smörjan, doktorn ordinerade
i förra veckan, men det har inte nå’t hjälpt, utan det värker lika
galet i benet på gubba-skrået.
Jag följde med henne ner. I ett lågt rum med nedrökt takr
möbleradt med några träsoffor och dito stolar samt en väldig spis, på
hvilken ett rikligt bål brann, låg nämndemannen i en gammal rankig
träsoffa med en smutsig, gammal fäll öfver sig. Det var mig
verkligen omöjligt att undertrycka några tysta reflexioner öfver våra
odalmäns sätt att uppfostra sina barn, då jag såg de gamle, enkla och
arbetsamma samt anspråkslösa, och jämförde dem med de virkande
»fröknarne» en trappa upp.
Gubben jämrade sig betydligt öfver sitt ben, som pinade honom
på grund af nerwärk i detsamma; han hade, Bom sagdt, förgäfves
användt min »smörja», som utgjordes af kloroformliniment;
kloroformen är, som ni vet, en sorts bomullskrut. Efter att ha undersökt
benet, förklarade jag, att massage vore nödvändig samt sände »kära
mor» ut efter drängen, hvilken jag skulle undervisa i sättet att gifva
»far» massage. Han kom mycket riktigt, och jag skulle just böija
min lektion samt tillsade, att först skulle benet insmöijas, hvilket
kunde ske med det redan befintliga kloroformlinimentet. Då kära mor
tog fram detta, medförde hon ock en yllelapp hvilken syn- och
lukt-barEgen hela tiden tjänstgjort vid ingnidning af gubbens ben med
kloroformlinimentet.
— Nej, kära mor, sa’ jag, jag tror vi få ta’ en, som är litet
renare!
— Månn’tro det, sa’ hon, ja, då kasta vi bort denhäringa!
Och därmed gick hon så hastigt, att jag ej hann genomskåda
hennes afsigt och förekomma den, bort och kastade in lappen i
spiselden. Genast slog en väldig låga upp från densamma och steg så
högt upp, att den tände på det sot, som under åratal fått samla sig
i skorstenen; ty på landet komma de sig just ej ofta för med att.
sota. — Nu uppstod en mäkta stor soteld; det böljade dåna och susa,
rök och lågor, slogo in i rummet och det såg verkligen hemskt ut.
Allt skedde så hastigt och häftigt, att någon tid till besinning
icke gafs; mor och drängen rusade båda skrikande med full hals, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
