Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELS O VÄNNEN.
65
Skidlöpning är i regeln icke farlig för den, som är öfvad, när
snön är minst en fot djup. Däremot kan den vara farlig, när
snötäcket är tunnt eller delvis borta öfver tufvor, stubbar, fåror o. s. v.,
så att jord eller stenar äro blottade. Skarsnö är också dålig, ty man
har då svårt att styra, kan lätt falla och skära sönder sig på snön.
Dåliga skidor göra också faran större, enär de lätt kunna brytas,
synnerligen i backar, då farten är störst. — lastbundna skidor äro
bättre än löst sittande, ty erfarenheten vittnar, att i det senare fallet
olyckshändelser lättare inträffa. — Olyckshändelser vid skidlöpning
äro; (i Norge) jämförelsevis icke ofta förekommande. Dock äro täflingar
på skidor betänkliga, enär genom dem hjärtverksamheten och
andhämtningen på ett farligt sätt påskyndas. Detta gäller vare sig
täflings-banan är lång eller kort. Ingen bör deltaga i en täfling utan behörig
träning. — Denna idrott passar ej heller för ba,rn. Man bör hafva
nått 20 år, innan man böljar därmed på allvar. Ej heller bör någon
taga sig till därmed utan friska lungor och friskt hjärta. För
ålderstigna personer är den ej heller i allmänhet tillrådlig.
I diskussionen yttrade sig vidare professor "Winge, som ville
göra en väsentlig åtskillnad mellan sport och idrott. Det förra namnet
betecknade öfningar med täflan (ordet kommer troligen af det
gammalengelska ordet »disport» och hänger samman med det franska déporter,
latinsk disportare, bringa bort, bringa ur vägen). Det betecknar en
täflingsstrid, då däremot idrott, som kommer af det gammalnorska
drottr, d. ä. kraft, betecknar ett arbete, hvilket kräfver stor kraft och
uthållighet. Idrottens hygieniska värde borde vara kändt och erkändt,
däremot kunde det visserligen vara skäl i att diskutera sportens
hygieniska värde. Yid densamma komma två saker i betraktande:
för det första kroppens naturliga lämplighet för sporten i fråga
(kroppsbyggnaden, kroppskraften o. s. v.) och för det andra själfva träningen.
Ingen af dessa faktorer vore någonsin alldeles lika hos två täflande,
hvarför den . ena alltid måste utBätta sig för en större ansträngning
än den andra och därigenom riskera öfveransträngning. — Man borde
vidare erinra sig, att den största duglighet i sport icke nås genom
en harmonisk och sund utveckling af kroppen, utan därigenom att en
större eller mindre grupp af organer utvecklas i högsta möjliga grad.
Talaren ville därför beteckna sporten såsom på sitt sätt en vrångsida
af idrotten, och han ansåg därföre den utveckling, som de 15 sista åren
företedde på’ detta område såsom ingalunda varande något obetingadt
godt. Idrotten hade visserligen äfven under samma tid gjort glädjande
framsteg, men under de sista åren hade den visat alltför stor
benägenhet att gå öfver i sport. Och här hade läkaren att hålla igen.
D:r Labson och prof. Conbadi framhöllo farorna för lungorna
och hjärtat af den omåttliga ansträngningen vid täflingar, synnerligen
för de besegrade, som alltid ansträngas mera än de segrande. Äfven
i nervsystemet och muskelsystemet kunde långvariga sjukdomar alstras,
såsom ryggmärgs-inflammation och tvinsot samt progressiv
muskel-förtvining. öfverdrifven ansträngning kan äfven medföra afmagring,
utmattning och förtidig död. Åtskilliga exempel härpå anfördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
