Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28(5
HEL SO VÄNNEN.
nu stiga in iör att gifva läkarer&d. Men då dörren öppnades för
mig, lät jag icke stänga den, förrän de 3 gossarne och kvinnan äfven
fått stiga in.
Sedan jag gjort min läkareundersökning och ordination, lyst af
en torr vedssticka, som var det enda belysningsmedel, som fanns i
huset, frågade jag, om de hade någon mat, som vi kunde värma oss
med. Svaret blef: sur mjölk och brännvin! Något af bägge delarne
hölla till godo. — Därefter lade jag mig på en träsoffa, medan mitt
sällskap tog plats här och där i stugan.
»Nu måste Ni behålla oss tills i morgon,» sade jag, »eftersom
vi icke kunna få båt till Marstrand.»
Stugans innevånare funno troligtvis emellertid inkvarteringen föga
treflig. En gaf sig ut på jakt efter en båt, och om en halftimme
återkom han med besked, att jag skulle få en däckad båt med 3 man.
Jag och kvinnan begåfvo oss ombord å densamma, medan gossarne
stannade på Åstol för att återvända hem dagen därpå.
Åstolsborna fingo ej heller något ondt af våldgästningen, ty
koleran kom icke till dem. Deras snygghetssinne var nog icke större
än Klädesholmarnes. Men Åstol är en naken kullrig klippa, där det
är omöjligt gömma någon smuts kring husen, ty den sköljes bort af
regnet. Endast en liten plätt med sumpig jord finnes på holmen, men
denna plätt ligger ett bra stycke från boningshusen. Dessa
terräng-förhållanden hafva säkerligen skyddat Åstol, ty koleran har aldrig gjort
den lilla holmen äran af sitt besök.
I stickande storm med motvind och ösregn gick nu min och
min reskamrats färd i mörka natten till Marstrand. Men de säkra
karlarne hade kattögon och manövrerade lugnt, ledde af
Marstrands-fyren. Vi. två passagerare kröpo ned i ruffen. Kvinnan, som var
mörkrädd höll mig — om det annars hade behöfts — vaken genom
att emellanåt fråga: »han sofver väl icke».
Då vi efter midnatt lyckligt framkommo till Marstrand, kunde
icke kvinnan i regn och mörker komma öfver till Koön, hvarför jag
bjöd henne gästa i mitt väntrum på en soffa till följande dag. Hon
mottog anbudet, men det sista ord jag hörde af henne var: »han stänger
väl icke dörren» (nämligen mellan de bägge rummen), ty morgonen
därpå var min gäst försvunnen från mig. Hon hade i god tid gifvit
sig af utan vidare artighetsbetygelser.
Till ’Marstrand kom koleran 14 dagar därefter. Den först»,
som där insjuknade, var en hustru, hvilken tagit emot kläder till
tvätt från Klädesholmen. Hon bodde i de s. k. arbetarebostäderna,
ett stort tvåvåningshus med en familj i hvarje rum. Koleran grep
här så omkring sig, att huset slutligen måste alldeles utrymmas.
Under 14 dagar var jag kolera-läkare i Marstrand, hvarefter
jag måste lemna staden för andra värf. Men dessa 14 dagar gåfvo
mer än tillräcklig erfarenhet om hvad en koleratid vill säga, då för
en verkligt insjuknad hundra tro och känna sig sjuke, hvarföre
läkaren icke kan vänta eller begära ro någon hel timme vare sig natt
eller dag. — Emellertid hade jag själf icke den ringaste känning af
farsoten, ehuru inga andra försiktighetsmått än vanlig snygghet iakttogos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
