Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULL SO VÄS ALN.
285
söka gifva holmens innevånare, som uppgingo till sex hundra personer,
de allra enklaste begrepp om’ hvad snygghet omkring husen ville säga;
ty den stora betydelsen däraf i kolera-epidemierna var ju redan d&
tillräckligt konstaterad. Men på Klädesholmen fanns då nästan
utanför hvaije stuga en större eller mindre pöl i bergsgroparne, däri
orenlighet af ett eller annat slag eller i bästa fall endast stillastående,
skämdt vatten var samladt. Åtföljd af pastorn gick jag omkring på
holmen och talade till folket om, att enhvar måste göra rent utanför
sin stuga, ifall de ville undgå att i hvaije hus göra bekantskap med
den hemska gäst, som de nu fått till sig. De fleste hörde tigande
på, men deras liknöjda eller slöa miner visade tillfyllest, att de funno
mina råd fullkomligt onödiga och onyttiga. Kanske voro deras sinnen
upptagna af dagens kommande festlighet, hvarom straxt vidare.
Sedan jag hos pastorn, sora då ensam på holmen — om jag
minnes rätt — kunde göra anspråk på titeln »ståndsperson», erhållit
hvila och nödtorftig spis, begärde jag att fä båt tillbaka till Marstrand.
Det var nu afton och solen närmade sig sin nedgång. Pastorn sade då:
»Ja, en båt kan jag nog skaffa, men männen ha varit ute och
tagit agn, och detta pläga de fira med brännvin, så att jag tror icke
det finnes någon nykter ibland. Men jag kan sända med doktorn
tre af mina läsbarn.»
Jag antog detta anbud, om än med tvekan. Men då jag fick
se båten, som var odäckad och med en skröplig mast, samt därjämte
såg, att ett mörkt moln steg upp vid horisonten, protesterade jag mot
farkosten såsom osäker, ifall — såsom man kunde frukta — oväder
skulle uppstå. Men gossarne kunde icke sköta en större båt; det
skulle nog icke bli oväder, hette det. — Jag gaf mig alltså af, sedan
båten ytterligare mottagit såsom passagerare en äldre kvinna, hvilken
skulle till Koön invid Marstrand.
Emellertid hade vi icke hunnit långt till hafs, innan en stickande
storm bröt ut under samtidigt regn. Det knakade i den halfruttna
masten på den lilla båten, och jag kunde Irvaije ögonblick frukta,
att masten bröts af, hvilket skulle medföra för oss alla verklig lifsfara.
Jag sade därför till min besättning: »jag vill icke fara med Eder
till Marstrand i denna storm, utan vi lägga upp i land .vid Åstol». —
Där var på en liten holme i hafvet ett obetydligt fiskläge med vid
pass ett hundratal invånare. Åstol ligger midt emellan Klädesholmen
och Marstrand.
Så skedde mellan 9 och 10 på aftonen. Men de annars ganska
godmodiga Åstolsboarne voro nu icke synnerligen gästvänliga, då de
hörde, att vi kommo från Klädesholmen, om hvars besmittande med
kolera de redan fött underrättelse. Alla stängde sina dörrar för oss,
då jag gick omkring med kvinnan och de tre gossarne samt bad fä
hyra en båt med besättning. Jag böljade blifva rådlös, hvad jag med
min uppvaktande skara skulle taga mig till i nattens mörker och oväder.
Men en skarlakansfeberepidemi hade nyligen gått öfver alla
barnen på holmen. Ingen läkare hade naturligtvis varit där eller
blifvit rådfrågad. I en stuga funnos nu barn, som hade fått
svullnader m. m. såsom en följd af sin skarlakansfeber. Där bjöds jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
