Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEL 8 O VÄNNEN.
303
afsiktligt och med konst framställer genom en process, som mycket
liknar förruttnelse under medverkan af tillförda svampar. Då kunde
man snarare kalla opium en gudsgåfva, ty det är blott den inkokade,
ur en viss vallmoart utflytande mjölksaften, till hvars framställande
det för öfrigt icke behöfves några vidare konstmässiga och afsiktliga
anordningar. (Forts.)
När man sköter sin helsa på Tonsåsen.
Minnen från sommaren af G. M.
Det finns många sätt att sköta sin helsa och många platser, där
man kan göra det. Den ene skall andas hafsluft, den andre fjälluft,
den ene styrka sig med någon järnkällas vatten, den andre begagna
sig af något slags bad. Den ene behöfver förströelse, och rörligt lif,
den andre endast hvila och stillhet. När sommaren kommer, styr hela
denna skara af helsosökande sin kosa bort från städernas kvalm, hvar
och en till den plats i hans eget eller annat land, som blifvit utsedd
till lämplig vistelseort för honom.
I Norges fjälltrakter hamnar en icke ringa del af skaran. Från
hela Skandinavien, Finland och äfven från Kontinenten reser man dit
för att njuta af den rena, helsobringande luften däruppe. I synnerhet
i Valders äro de resande talrika, där finnes knappast en bondgård i
något så när beboeligt skick, där man inte tar emot gäster. För dem,
som icke behöfva läkarevård samt äro nog anspråkslösa att kunna
nöja sig med den minsta möjliga komfort, kunna dessa gårdar ju vara
bra såsom billig vistelseort för några veckors tid. Men för de verk-’
ligt sjuke passar ett sanatorium alltid bäst.
Tonsåsens sanatorium har ett särdeles vackert läge på den
skogklädda ås, hvars namn det bär och hvilken skiljer Valders från Nordre
Land och Ætnadalen; det ligger 600 meter högt och är genom
granbevuxna höjder skyddadt mot de skarpaste vindarna. Kring själfva
byggnaderna ser det litet flackt ut. Restauranten med dess stora
verandor ligger i midten, rundt omkring den äro bostäderna, den
långsträckta kasernliknande »Arken», det nätta, nybyggda »Skovhuset».
»Olympen», doktorns villa samt det lilla hvita »Dukkehjemmet»
belägna. Badhus, »Vaskehus» och ekonomibyggnader ligga strax intill.
Icke är det precis någon stil på det hela; byggnaderna ha uppförts
efter hand, alltefter som gästernas antal vuxit; och i första
ögonblicket, när man stiger • ur vagnen vid den lilla entré-paviljongen,
tycker man inte alls, att det ser trefligt ut. Men sedan, när man
böljat lefva sig in i lifvet däruppe, får äfven själfva stället ett annat
utseende. Det första intrycket är emellertid af en rënt förunderlig
frid och stillhet, en stillhet, som på mången öfverretad, genom resan
kanske ännu mer enerverad stadsbo, verkar rent afskräckande. Man
behöfver ett par dagar för att bli van vid det stora lugnet och de
nya förhållandena; i början kan man vara nästan säker på att icke
trifvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
