Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEL SO VÄX NEN.
311
stödjer sig på apostelen Jakobs bref; men Syrach säger på några
andra ställen i detta kapitel: »Gif ock läkaren rum, ty honom
hafver ju Herren ock förordnat; och låt honom icke ifrån dig,
ty du behöfver honom . . . Den, som syndar emot sin Skapare,
han måste komma i läkarens händer».
Dock, »allt hafver sin tid», låtom o.-s hvarken öfverskatta
eller underskatta en i och för sig god sak.
Den rena och friska atmosferiska luften består af 21 delar
syrgas och 79 delar kväfgas, då den insupes i lungorna. När den
nu varit i beröring med lungblodet, undergår den stora förändringar,
och vid utandningen befinnes den hafva mistat en del, omkring
y5, af sitt syre samt är så att säga laddad med den för blodet så
giftiga kolsyran samt andra osunda dunster, såsom hvar man vet,
ty näsan känner, att luften är »fördärfvad». — Detta var den rena
uteluften, men luften på stadsgatorna och inuti boningsrummen,
skolor, fabriker o. d. är ej ren, när den blifver inandad, utan är
på förhand förorenad af kolsyra, koloxid, rök, damm, lysgas och en
mängd andra skadliga ämnen såsom utdunstningar från människor,
djur m. m.
För den, som med eftertanke besinnar detta, ter det sig som
ett under, att icke lungsoten är mera vanlig än den är, och man
inser utan vidare bevis, huru absolut nödvändigt det är, dels att
hvar människa andas tillräckligt djupt både in och ut, dels att
stadsbor och personer, som hafva inne-arbete, få komma ut på
landet emellanåt för att så till sägandes vädra sina lungor i frisk
luft och befria sig från »lungans trikiner», som doktor Niemeyer
brukade kalla dammet.
Nu är det väl icke det värsta för stadsborna, att de måste
vara inne och sitta så mycket stilla; de skulle må mycket bättre,
om de litet oftare, åtminstone hvar annan timme, öppnade fönsterna,
och framför allt, om de lärde sig andas riktigt och vande sig af
med att andas ytligt och dåligt.
Det normala andningssättet bör ske sålunda: luftströmmen
skall vid sluten mun dragas in genom näsan. Detta förträffliga
organ med sina många vinklar och vrår samt slingrande gångar
tjänar dels till att uppvärma den kalla luften, dels uppfångar det
på sin fuktiga slemhinna de stoftpartiklar, som förorena luften,
så att dessa ej nå fram till den fina lungväfnaden och såra
densamma. Vi hafva talat om in- och utandning, men till itt riktigt
andningssätt hör äfven ett .tredje moment, nämligen att hålla andan,
d. v. s. att några ögonblick kvarhålla i bröstet den inandade luften,
innan densamma utandas.
Hvartill skall då detta tjäna? Jo, nyttan däraf är trefaldig.
Låtom oss därför närmare beskrifva, hur saken bör rätteligen ske.
Man intager antingen den ställning, som på gymnastikspråket heter
»höfter fäst», eller ock »nack fäst» och inandas genom näsan lugnt
och långsamt, så länge bröstkorgen utvidgar sig, och därpå håller
man luften inne, så länge man möjligtvis kan, och utstöter den
sedan med ett raskt flåsande, hvarefter man ånyo andas in o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
