Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’312
HEL SO VÄNNEN.
Verkan af detta förfarande, som Niemeyer kallar
»hufvud-luft-måltiden», är som sagdt trefaldig. Först och främst blir
lungan inifrån likformigt uppblåst, så att alla dess delar blifva
ventilerade, luftade och rensade, äfven de svaga partier, som under
den vanliga ytliga inandningen så att säga »lata sig» och
därigenom utsättas för faran att tvina bort, så att bacillerna få taga
fast fot i det stagnerande slemmet. Här blir nu »luft i luckan»
och mikroberna få hastigt och lustigt sitt respass.
För det andra blifva samtliga de små lungcellerna utvidgade
och kunna därför rymma mera luft, än om de äro hopklämda.
Ju renare den inandade luften är och ju större lungyta den får
inverka på, desto större blir bytet, d. v. s. ju mera syrgas absorberar
lungan och ju mer kolsyra släpper den ifrån sig. Lungan blir
sålunda på samma gång rikligare matad och kraftigare desinficerad.
För det tredje inverkar andhållningen välgörande på
blodbildningen, den stärker nerverna, ökar kroppsvärmen och befordrar
transpirationen. Detta sista känner hvarje talare väl till, ehuru
han måhända ej vet, att det hufvudsakligen är andhållningen som
gör, att han efter »predikans» slut formligen badar i svett.
När bröstkorgen är uppblåst med luft, verkar den på samma
sätt som ett koppglas: den suger till sig blodet. Ju mer den är
uppblåst, och ju längre detta tillstånd varar, desto mera blod
drages till hjärtat från fingrar, tår, hufvud och inelfvor, m. m.
Alltså är andhållningen ett ypperligt medel mot det tröga
blodomlopp, som alstrar kalla händer och fötter, hufvudvärk och tyngd
i magen; genom densamma suges lymfkärlens safter med fart ur
sina banor; ja, matsmältningen påskyndas och aptiten ökas. Intet
under därför, att man har kallat en rationell andning för halfva lifvet.
H. S.
Alkoholfrågan.
Föredrag hållet i Würzburg den 16 Mara 1892
af Adolf Fick, professor i fysiologi.
(Slut från sid. 303).
Om de här meddelade sakförhållandena äro riktiga, huru — måste
man fråga — är det förenligt med den ändamålsenlighet, som
öfverallt uppenbarar sig i den organiska naturen, att flertalet människor
har en så svårt öfvervinnerlig fallenhet för berusande drycker?
Lukt-och smaksinnet äro dock hos människan, liksom hos alla djur, särskildt
utvecklade med hänsyn till, att de skola lära oss att såsom
välsmakande uppsöka sådana ämnen, hvilka äro nyttiga till näring, och
såsom illasmakande och illaluktande undvika sådana, som äro skadliga,
såsom t. ex. de motbjudande bittert smakande alkaloiderna. På denna
fråga har jag redan för många år sedan i min lärobok i fysiologi
gifvit ett — om jag ej misstager mig — tillfyllestgörande svar. Luktens
och smakens utveckling kan blott hänföra sig till sådana naturkroppar,
som allt ifrån böljan i behörig mängd stå människan till buds. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
