Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’358
HEL SO VÄNNEN.
kamrat med Grilles dotterson. Nu var Robert sjuk sedan fyra dagar. Och
Grille hade icke en gång blifvit kallad.
— Öfverger också han mig? frågade sig den gamle, i det han värmde
sina knotiga händer.
Och hvar gång han såg ut mot allén hoppades han få se sin vän fiskalen
komma med långa steg för att be om hans hjälp. Men fiskalen kom icke. Under
tre dagar väntade Grille förgäfves. Hur många gånger han betraktat de atlöfvade
träden i allén! Han frös. Man var i december, en sorglig årstid för de gamla.
— Bara jag inte blir sjuk själf, tänkte han med fasa.
Någon gång gick det i porten, men det var aldrig fiskalen, aldrig någon
patient, som kom. Det skar i Grilles gamla hjärta.
Plötsligt kom dottern in.
— Hör! sade hon mycket blek. „
Man hörde hästtraf på vägen. Ah, de kände väl igen’ljudet.
— Ja, ja, det är »han», snyftade den gamle doktorn. Han är på väg
till fiskalen. .
Tio sekunder senare passerade i själfva verket doktor Förmer vid slutet af
allén. Han åkte i sin vackra droska och tog stolt af fram mot fiskaJens hus.
Den gamle Grille lutade hufvudet i händerna. Det var slut. Farväl
stadsfiskal, farväl stadsfullmäktigskap! Farväl allt! Han tog sin dotters hand
och höll den under ett par minuter hårdt sluten i sina.
\
8.
Men fjorton dagar senare fick d:r G. upplefva en af sitt lifs skönaste
dagar. En man kom genom allén. Nu var det fiskalen, som kom, han som
Grille aldrig väntat att få se mer.
— Herr doktor! sade fiskalen med ögonen fulla med tårar, kan ni
förlåta min hustru och mig? Yi borde ha förstått... Men ser ni, man tappar
hufvudet ibland .... Vi ha handlat orätt! Ser ni, vår byting blir allt sämre under
doktor Förmérs behandling. En förfärlig sjukdom, ni vet. Jag mins aldrig
hvad han kallar den. Men man har aldrig hört talas om den här i landet förr.
Vår lille Robert är dömd. Det har jag nog förstått, trots alla hans lärda ord.
Nu vågar jag ångerfullt komrfia och be er hjälpa oss. Vill ni?
Grille var icke långsinnad. Fiskalen gret. Den gamle doktorn måste
lägga band på sig för att icke flyga honom om halsen. Men för yrkets och sitt
eget anseendes skull måste han svara:
— Ja, det ni nu ber mig om, min vän, är en högst delikat sak. Jag vet
inte om doktor Förmer...
— Lugna er, han skall inte bli öfverraskad. Jag har redan förberedt
honom. För resten kommer han inte att sätta sin fot i mitt hus vidare.
D:r Grille gjorde invändningar ännu en gång, i det han ofrivilligt rätade
på sig.
— Men kanske jag nu kommer för sent. Jag har inte följt sjukdomens
gång. Barnets tillstånd kan ha förvärrats, och ni förstår...
— Jag förstår alltsammans, herr doktor. Men vi ha förtroende till er,
och ni skall nog hjälpa oss, det skall ni få se!
— Min vän, jag skall vara hos er om en kvart.
Doktorn gick in i sitt rum för att sansa sig. Tänk, att böta en döende,
som öfvergifvit» af doktor Förmér! Hvilken upprättelse! Han skulle helt säkert
få förtroende igen, bli stadsfullmäktig osh kanhända riksdagsman, om allt gick
väl. Inom två timmar visste hela staden Lillaby den stora nyheten. Hvad man
var nyfiken på utgången!
Ah! Om han lyckades!
— Jag skall lyckas, bedyrade Grille för sig själf.
Upprymd, darrande af hopp, röd och munter som en tjugoåring begaf
han sig till fiskalen.
4.
Ja, lille Robert var utan tvifvel allvarsamt sjuk. Det bekräftade doktor
Grille. Men värre var att göra en diagnos af sjukdomen. Men G. hade sett
andra fall. Han lät icke bringa sig ur fattningen. Han knackade och bultade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
