Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, 16 Juni - Kvinnan, barnet och den moderna osedligheten. Af Josef Pæppus. Köln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den, som efter dessa citater ännu är i tvifvel om
kvinnans uppskattning i vår tid, den må höra, huru advokaten
Erik Wulffen i Dresden i ett s. k. vetenskapligt verk
(Sexualförbrytaren) karaktäriserar kvinnan: »Inom kvinnan», så
säger han, »slumrar fysiologiskt och psykologiskt
skökonaturen». Så mycket advokaten också bemödar sig i det
föregående att vetenskapligt gifva skäl för denna oerhörda skymf
af kvinnan, en skymf förblifver det. Ännu skola tusenden
och hundratusenden tyska män vara beredda att ansvara för
sina hustrurs flärdfria heder, män, som i sina hustrur se allt
godt och högt personifieradt, »stöd och beskydd, barn och
mor, skyddsling och skyddsängel, kamrat och valkyria».
Men att en advokat törs säga sådant, är icke det sämsta.
Mycket sämre är, att nutidskvinnan i mer än tusen fall låter
Wulffens påstående synas berättigadt, att man i lifvet,
offentligt i litteraturen, och på scenen, i kvinnan blott ser en
könsvarelse.
Erinras må blott om de galna svärmerierna för »fri kärlek»
och om den passionerade frasen: »Rop efter barnet», om det
lättsinniga ordet: »Rätt till moderskap», om boken »Sodom» af
Allenstein, o. s. v.
Sista århundradets s. k. kärleksromaner ha väsentligen
bidragit till att fördunkla bilden af den tyska kvinnan. Det
könsliga gaf prägeln åt dessa böcker. En lukt, som mången
gång äcklar och direkt uppväcker mer eller mindre osund
sinnlighet, slår emot oss ur dess blad. Om beskaffenheten
af dessa skrifter må man tänka hvad man vill, för den tyska
kvinnans äras skull måste man önska, att de icke hade
skrifvits.
Och huru hafva våra skämttidningar icke undergräft
aktningen för kvinnan, framför alla andra »Simplicissimus».
Ständigt och jämnt betyga de i ord och bild, att kvinnan vore
afsedd till en rå, sinnlig njutning, ett väsen, godt nog att
fördrifva tiden för mannen, en varelse, som bedroge och som
äfven ville bedragas.
Ännu sämre än skämttidningar verkar kanske scenen, med
sina dramer af äktenskapsbrott och komedier, med sina
frivola farser och tokiga upptåg. Vi vilja här icke närmare
ingå på storstadskabaretens träskblommor, ej heller på de af
familjepubliken besökta varitéerna, å hvilka kvinnorna redan
stiga upp på tiljan, nakna såsom sömn- och drömdanserskor.
Teaterlitteraturen såsom sådan bjuder tyvärr nog ämne att
bevisa det nyss uttalade påståendet. »Till det litterärt
drägliga», så skrifver slående Adolf Bartels, »sluter sig ett
virrvarr af det direkt gemena». Vi hafva sett franska komedier,
såsom »Herrarna från Maxim» på vår scen, vid hvilkas
innehållsförteckning en anständig man redan måste rodna, och vi
ha icke heller blifvit förskonade från den råaste
detektivdramatik. Därtill kommer att den lättfärdiga operetten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
