Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, 16 Juni - Kvinnan, barnet och den moderna osedligheten. Af Josef Pæppus. Köln. - Stundar en reform inom kvinnodräkten? Av H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mestadels utarbetats af Offenbachs ras, i dag har eröfrat nästan
alla scener. Och denna slags teaterlitteratur har icke blifvit
inskränkt bara till storstäderna, hvilkas specifika kultur ju
mer och mer har blifvit något liknande skökokultur; den har
blifvit införd öfverallt i landsorten ända till de minsta städerna.
De »resande skådespelaresällskapen» äro ju nu för tiden en
urartad institution, som blott lefver af den allmänna
sensationen.
Likväl vilja vi icke fariseiskt gifva författarna och
teaterdirektörerna ensamma skulden till teaterns förfall. A la äro
skyldiga, som besöka sådana stycken eller – som det tyvärr
blott alltför ofta sker från dagspressens sida – taga dem på
allvar. Mycket vore vunnet, om teaterstycken, hvilkas hela
med simpla vitsar pepprade situationskomik har
äktenskapsbrott som grundval, och i hvilka leken med synden lämnar
det vedervärdiga sammanhållningsmedlet för mer eller mindre
skickligt sammansatta boudoar- och sofrumsscener, i den
offentliga anständighetens intresse icke vore föremål för en
långrandig kritik, utan kort och skarpt tillbakavisades af
hvarje tidning, som håller på godt rykte.
Den beklagansvärda hyllning, som man i vida kretsar
och ingalunda i de lägsta samhällslagren visar den ny hedniska
tidsandan med dess estetiskt utstyrda sinnlighetsdyrkan,
stämplar allmänt nutidskvinnan som en varelse, hvilken det
könsliga ensamt gifver existensberättigande.
Och huru förhåller det sig med barnet? En kunskapsrik
men fantastisk svensk dam har för vår tid präglat ordet
»barnets århundrade». Och i sanning: den som är van att blott
se tingens yttersida, att stanna vid ytan och låta muta sig af
skenet, den skall, ja den måste instämma i dessa ord af de
tyska »backfischarnas» älsklingsförfattarinna. (Forts.)
-
Stundar en reform inom kvinnodräkten?
För 20-30 år sedan var det modernt att kvinnorna,
åtminstone de fina damerna, gingo med långa kjolar. Vid
hemkomsten från en promenad i dåligt väder var kjolkanten
ofta våt och smutsig. På bjudningar, ja t. o. m. ute på gator
och vägar, begagnades »släp», som sopade golf, trappor och
gatan med, om ej den promenerande kunde konsten att med
ena handen »hålla upp kjolen».
Nu för tiden lefva vi i den »fotfria kjolens» tecken.
Stundom gå fullvuxna kvinnor i särdeles korta kjolar. Det
sunda förnuftet har segrat.
Vi minnas nog alla den trånga, snäfva kjolen,
»snubbel-kjolen», som ända till världskriget kom fjättrade kvinnornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
