Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, 16 Juni - Läkare, stat och allmänhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallet artar detta sig – åtminstone hos vår varm- och
vekhjärtade befolkning – helt annorlunda, och det alldeles icke till
nackdel för läkarne. »Råd mig som en vän, käre doktor!»
»Jag kommer till Er såsom till en fader.» »Jag litar blott
på Er; kan icke Ni hjälpa mig, är jag förlorad!» Dylikt hör
läkaren gång på gång, om och om igen. Ångest och nöd
göra den mest modernt själf medvetna människa (trots all
hennes naturvetenskapliga bildning, trots det kompakta
majoritetsideal, hon har i hufvudet) dock åter till
auktoritetsdyrkare.
Den sjuka människan vill tro mänskligt på sin läkare;
hon vill icke, åtminstone icke hittilldags, söka råd hos den
abstrakta medicinska vetenskapen; hon vill se läkaren in i
ögat, höra hans sympatiska stämma, känna hans varma
handtryckning. Däri har ingenting ändrat sig hos oss, och
ingenting skall visserligen heller därutinnan blifva ändradt!
Detta förer mig nu, så besynnerlig denna öfvergång än
kan förefalla Eder, öfver till den materiella sidan af
förhållandet mellan läkare och publikum, sådant som det nu för
tiden är rådande.
Jag anmärker strax uttryckligen, att jag i det följande
blott talar om stads- och landtläkare, som måste lefva af sin
praktik; icke om de af staten anställda läkarne, som,
därigenom att de på sätt och vis af staten hållas skadelösa, intaga
en särskild, gynnsam undantagsställning.
För den praktiserande läkaren ligger i det, jag kunde
nästan säga sentimentala förhållandet till klientelet ett
betydligt hinder för hans förvärf. Äfven en advokat kan komma
i ett särskildt, vänskapligt förhållande till en och annan af
sina klienter; det skall emellertid icke gärna kunna hindra
honom från att förelägga dem den sedvanliga räkningen för
hvarje kortare eller längre samtal, han har, för hvarje besök,
han gör, för hvarje bref, han skrifver i deras och deras saks
intresse. Samhället har helt enkelt vant sig därvid; man
finner det fullständigt i sin ordning.
Helt annorlunda är det med läkaren. Den redan genom
blotta tanken på sjukdomen starkt uppskrämda patienten kommer
till läkaren och utgjuter under en half timmes tid sitt hjärta
för honom, berättar för honom en mängd intima
familjeförhållanden, som intet hafva att göra med föremålet för
konsultationen, ja, som det är obehagligt för läkaren att få reda
på. Dagen därefter möter han denne på gatan och
uppehålles af honom åter med alla slags spörsmål. Så låter han
läkaren komma hem till sig och upprepar allt, som han redan
förut så ofta har berättat. På detta sätt går det kanske i
veckotal; och det faller likväl icke patienten in att notera,
huru länge han har lagt beslag på sin läkare. Stundom är
han öfvertygad om, att han icke har någon allvarlig
sjukdom; men det är honom ett behof att åter och åter låta säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
