Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, 1 Okt. - Fosterfördrifning, en skamfläck på vårt samhällslif. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fosterfördrifning, menar förf. Om kvinnan blir sjuk och måste
söka läkare, torde han oftast ej vilja blottställa henne, och
då blir också den ostraffad, som hjälpt henne af med fostret
och på grund af sm okuqnighet drifvit saken så illa. Nej,
det skulle vara läkaren, som fort, väl, angenämt och billigt
skötte dylika små affärer, det tyckes vara författarens, som
vi må hoppas, mycket aflägsna ideal.
Kvinnan hindras kanske af fruktan för straff att vid
behof söka läkare, eller hon begår barnamord
(fosterfördrifning är väl i grund och botten just ej annat) eller hon gör
af med sig, därför borde fosterfördrifningen frigifvas. I
sanning en underlig lagstiftningsprincip att taga bort straffet
för grofva brott, på det att förbrytaren ej skall begå andra.
Det hot om själfmord, som ibland af unga kvinnor i
första förskräckelsen framkastas, torde för öfrigt (åtminstone
enligt min erfarenhet) lyckligtvis mycket, mycket sällan
utföras.
På sistone kommer i artikeln en jämförelse, som är
mycket haltande, då förf. yrkar på, att liksom läkaren vid vissa
svåra sjukdomar hos modern, hvilka enligt erfarenheten
försämras af hafvandeskapet så att lifvet hotas, i stället afbryter
hafvandeskapet, för att åtminstone rädda modern, så borde
äfven möjligheten, att kvinnan blir sjuk eller gör af med sig,
berättiga henne att i tid befria sig från fostret.
De här anförda skälen för fosterfördrifningens
berättigande torde ej öfvertyga någon, som ej på förhand föraktar
mäntiiskolifvet.
Det framkommer understundom äfven ett annat, ur
teoretisk synpunkt kanske något litet förnuftigare försvar för
fosterfördrifning, nämligen att fostret blott är en, del af
kvinnans kropp och att öfver den är hon allena rådande.
Följderna af ett sådant åskådningssätt måste dock blifva högst
betänkliga. En nyck, ett obehag, störd bekvämlighet,
svårighet att få välsittande kläder och – det värnlösa lifvet
förintas.
Jag vill i detta sammanhang påpeka ett för oss alla
välkändt exempel på språkets makt öfver tanken, hvilket i fråga
om fosterfördrifning tydligen ofta har det mest ödesdigra
inflytande. Jag menar det olycksaligatuttrycket "att fostret får
lif", när dess rörelser långt fram i hafvandeskapet blifva
kännbara. De flesta inbilla sig då, att fostret förut är dödt och
aflägsnandet af något dödt är ju ingenting för den naturliga
känslan motbjudande, ännu mindre förefaller det brottsligt,
utan vederbörande gå med sinneslugn till någon, där de kunna
få önskad hjälp innan fostret "fått lif". Låtom oss försöka
att utrota detta uttryck och lära folk, att fostret från början
har lif.
Med anledning af den Sporsénska affären påstås från ett
håll i pressen, att det är ett klassintresse för läkare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
