Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, 16 Okt. - Om vanförevård ur pensionsförsäkringssynpunkt. II. Höftledsluxation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgipsningarna vid anstaltens skol- och uppfostringshem, där ett antal
platser utöfver skolplatserna äro tillgängliga för klinikens
behof.
Sedan fixationstiden i gipsförband har förlupit, har
lårbenshufvudets läge i ledpannan genom anpassning i de nya
förhållandena vunnit en sådan stadga, att patienten, sedan
gipsförbandet borttagits, får börja med försiktiga
gågöfningar samtidigt med att massage och rörelsebehandling i öfrigt
vidtager. Färdigheten i att röra sig tilltager hastigt, och
samtidigt ökas barnets själfförtroende.
När gången efter en månads till sex veckors förlopp –
under hvilken tid barnet får stanna å anstaltens
sjukafdelning - blifvit tillräckligt fri och ledig samt man vunnit
säkerhet för att behandlingsresultatet kommer att hålla sig,
återvända barnen till sina hem och få därefter skötas och
röra sig som andra barn.
Med den nu normala funktionen i höftlederna anpassa
sig förhållandena på vanligt sätt och man har senare i tiden
svårt för att ens i röntgenfoto upptäcka skillnad mellan en
från början frisk och en förut luxerad höft. Man talar då
om "anatomisk" läkning af fallet, d. v. s. full återställelse
af naturliga förhållanden i höftleden samt gång utan
vaggning eller hälta, hvilket beror därpå, ätt lårbenet vunnit fullt
benstöd mot bäckenet.
Hur ett obehandladt fall af dubbelsidig höftledsluxation
ter sig i verkligheten vid 15–20 års åldern, visa fig. 36–37.
Man ser hur kroppskonturen förändrats därigenom att
lårbenshufvudena och öfre delarna af lårbenen skjutits uppåt
och bakåt eller rättare därigenom att bäcken och bål sjunkit
framåt och nedåt. Vid benens omväxlande belastning glida
lårbenshufvudena utefter höftbenens sidoytor (jämför fig. 36
och 37, vänstra sidan) inom den förändrade ledkapseln.
Detta glidande, som normalt ej kan förekomma, då det
hindras af stödet i bäckenets ledpanna, hejdas först, då
spänningen i ledkapseln, utanför liggande mjukdelar samt huden
blir så stor, att den uppväger tyngdens inverkan. Kroppen
hos en person med en dylik åkomma är alltså upphängd på
mjukdelarna i stället för på bendelarna.
Att detta måste medföra en minskning i uthålligheten
vid stående och gång är lätt att inse, liksom att de
svårigheter, som däraf framkallas, i hög grad tilltaga med ålder
och ökad kroppstyngd. Då dessa personer ha svårare än
andra att gå och röra sig, resulterar det myckna sittandet
oftast i ökad fetma och därmed tyngd, hvilket än ytterligare
försämrar tillståndet.
De svårigheter, som dessa tillstånd framkalla, växla dock
afsevärdt. Hos magra och lätta personer med
höftleds-luxationer finner man ibland en förvånande gångförmåga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
