Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fördomen mot att äta hästkött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fördomen mot att äta hästkött.
Då Magnus Stenbock år 1713 låg framför fästningen Tönning i
Holstein, hade han endast 12.000 man, de förbundna fienderna
40.000 man. I början av februari trängde fienderna in på halvön,
och då såg Stenbock ingen annan möjlighet till räddning än att
draga sig in i själva fästningen. Samtidigt lät han skjuta ned de
flesta av rytteriets hästar för att kunna använda havren till
proviant åt soldaterna. Generalkrigskommissariens förslag att salta ned
köttet till människoföda ledde dock icke till någon påföljd -
fördomen mot att äta hästkött var för starkt rotad. Annars hade en
sådan utökning av provianten varit välbehövlig, ty bristen därpå
började redan bli så kännbar, att soldaterna rymde, både tyskar och
svenskar. (Grimberg.)
Ännu så sent som år 1863 skriver G. O. Hyltén Cavallius i
"Wärend och Wirdarna": "hvad beträffar dödandet af hästar, hundar
och kattor, så vida det sker med knif, äfvensom förtärandet af
hästens kött, har detsamma länge af Wärends allmoge betraktats
såsom "oärligt". Våra äldre kristna förfäder sågo nämligen däri ett
hedniskt offerbruk, och detta föreställningssätt är så djupt rotadt,
att ännu i vår tid ingen vågar trotsa det." - Blotgillet eller
offergillet - under hednatiden började alltid med en måltid av
offerhästens kött och av förning, som förtärdes vid offerbålet under bar
himmel, varefter följde minnesdrickningen eller minnesskålarna.
Även dessa tömdes vid det på ätteplatsen brinnande bålet, så att de
avlidnas skuggor tänktes därvid personligen närvarande. Man drack
ur horn och ur skålar, vilka helgades genom att bäras över elden.
Även utgöts av själva drycken på blothögen och i offerbålet. Efter
skålar till gudar, avlidna fränder, hjältar och berömda män (man
avsjöng gillesvisor till de gudars och hjältars ära, åt vilka de blivit
ägnade), drack man även till de levandes pris, drack varandras skål
eller drack enmännings, och överlämnade sig åt gillesglädjen med
lust och gamman, med glam, sång, lekar, spel och dans och andra
förlustelser.
Att vid smörgåsbordet i våra dagar sjunga för "helan" och
"halvan" ("helan går, sjung hopp falleralla-lalla-la" o. s. v.) under det
herrarna stå i en högtidlig ring, verkar rent av som en ritus på en
som ej själv dricker brännvin. Det är i själva verket så. Det är en
återklang från våra hedniska förfäders blotgillen, med den skill-
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
