Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Elektromagnetism - D. Järnets elektromagnetiska egenskaper - E. Hysteresis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
håller sig för mjukt järn omkring 3 000 à 5 000 och blir för gjutjärn endast
omkring 200 à 300. Begynnelsepermeabiliteten är för härdat stål ca 50, för
gjutjärn ca 100, för rent elektrolyt ärn ca 250 och för vanlig dynamoplåt
ca 300 eller med hög kiselhalt upp till ca 500.
För att beräkna det magnetiska flödet i järn använder man, såsom förut
påpekats, i allmänhet ej järnets ^-värden, utan man utgår från fastställda
samband mellan den magnetiska tätheten B och det erforderliga antalet
amperevarv per cm in. Detta samband återges i s. k. magnetiseringskurvor.
Fig. 4: 7 visar magnetiseringskurvor för glödgat gjutjärn, för smidesjärn
(martin med ca 0,3 % kol) samt för dynamoplåt (olegerad). Det visar
sig, att magnetiseringskurvorna i början stiga raskt men sedan
långsammare för att så småningom närma sig räta linjer. Man säger då, att järnet
blir mättat. Mättningsvärdet inträder för rent järn vid en täthet
B = 21 600, för dynamoplåt vid B = 21 400, för smidesjärn vid B = 20 600
och för glödgat gjutjärn vid JS= 16 250. För elektriska maskiner användas
i mycket stor utsträckning legeringar med kisel. Detta ämne ger järnet större
elektriskt motstånd, och därigenom minskas de s. k. virvelströmmarna i
järnet, varom mera längre fram. Tillsats av kisel ökar tätheten vid låg
magnetisering men verkar sedan försämrande, och mättningsvärdet sjunker.
Den legerade plåten kan ha upp till ca 4 % kisel. Plåten blir dock mera
spröd och skör, särskilt vid olämplig värmebehandling.
E. Hysteresis.
Vid magnetisering av ett järn, som förut är omagnetiserat, erhålles en
B-kurva av den form, som anges av kurvan OS i fig. 4: 8. Om magnetiseringen
sedan minskas, avtar B men i regel ej efter samma kurva utan långsammare.
Följden blir, att då strömstyrkan sjunkit till noll, har järnet fortfarande
en viss täthet, representerad av sträckan OR, den s. k. remanenta
magnetismen eller remanensen. Omkastas därefter strömriktningen, blir B noll,
först då amperevarvtalet stigit till ett värde
OP, motsvarande den s. k. koercitivkraften. Om
järnet nu magnetiseras till en punkt T,
motsvarande punkten S, och därefter ånyo
avmagne-tiseras, ändras B enligt kurvorna PT respektive
TK, och med en fortsatt magnetisering med ånyo
omkastad strömriktning kommer man tillbaka
till punkten S. Därigenom erhålles en sluten
slinga, den s. k. hysteresisslingan.
Då en järnkärna ommagnetiserats upprepade
gånger, blir den varm. Värmeutvecklingen
innebär, att energi tillföres järnet, och de härigenom Fig. 4:8. Hysteresisslinga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
