Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Ångkraftstationer - E. Ångpannor - 2. Värmeupptagande aggregat och hjälpapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
exempel i fig. 17:9. En dylik rost beskickas med bränsle utanför den
egentliga eldstaden, och förbränningens intensitet blir beroende av rostens
hastighet samt lufttillförseln.
För mindervärdiga bränslen finnas ett stort antal rostkonstruktioner,
exempelvis med snedställd rost (trapprost) etc. (se fig. 17: 10).
För att skydda roststavarna mot den höga temperatur, de bliva utsatta
för, tillämpas antingen luft- eller vattenkylning. Luftkylningen är den
enklaste och vanligaste. Den till förbränningen avsedda luften utnyttjas härvid
som kylluft.
Vid alla moderna ångpanneeldstäder med av vattentuber starkt nedkylda
eldstadsrum är det vanligt, att förbränningsluften förvärmes till
underlättande av förbränningen. Den temperatur, till vilken luften kan förvärmas,
är beroende av eldningssättet. Vid rosteldning överskrider man ogärna
175° C, för att roststavarna icke skola förtäras. Vid kolpulver- och
oljeeldning däremot äro lufttemperaturer av upp till 500° C icke ovanliga.
Lufttillförseln måste anpassas efter bränslets art och sammansättning.
Den del av luftmängden, som införes tillsammans med bränslet, benämnes
primärluft och resterande luftmängd sekundäx-luft. Sekundärluftens
betydelse för förbränningen har i de moderna ångpanneeldstäderna mer och
mer uppmärksammats. Vid rosteldning ger den en möjlighet att höja
förbränningstemperaturen. Det är vanligen tillräckligt att genom rosten införa
ca 70 % av den erforderliga luften; vid mindre luftmängd äventyras
roststavarnas kylning. Resterande 30 % av luften kan man införa med högsta
möjliga temperatur samt med stor hastighet och turbulent strömning, så
att god omblandning med de flyktiga gaserna erhålles. Förbränningen är
givetvis icke enbart beroende av en riktig lufttillförsel utan gynnas
därjämte av ett ändamålsenligt utformat förbränningsrum. Eldstadsrummets
höjd skall vara så stor, att flyktiga gaser jämte svävande kolpartiklar äro
fullständigt förbrända, innan de lämna eldstaden.
För förbränningens säkerställande är det, som tidigare omnämnts,
viktigt, att eldstaden icke är för starkt nedkyld i förhållande till den tillförda
värmemängden. En del eldstäder, där man icke har särskilt förvärmd
förbränningsluft, äro icke helt tubinklädda utan försedda med obetäckta
murytor, vilka under eldningen förbliva glödande och genom strålning
avgiva tillräcklig värmemängd för att säkerställa tändningen.
Vid kolpulvereldade eldstäder är tändningsproblemet av särskilt
intresse. Av hållbarhetsskäl äro dylika eldstäder i allmänhet helt tubinklädda.
Det inkommande bränslet kan således icke uppvärmas av några glödande
murytor, utan det är den under förbränning varande gas- respektive
kol-pulverrnassan, som måste avlämna härför erforderlig värmemängd. Vid
minskad belastning kan detta medföra, att förbränningstemperaturen
sänkes så lågt, att förbränningen avstannar och risk för kolpulverexplosion
6-242788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
