Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Ackumulatorer - A. Blyackumulatorn - 4. Laddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Ett tecken på otillräcklig laddning eller för långt driven urladdning är en
gulbrun färg på de positiva plattorna, vilken visar en begynnande sulfatering.
I laddningsföreskrifterna anges den högsta tillåtna laddningsströmstyrkan.
Vanligen är det lämpligt att ladda med ca 75 % av den maximalt tillåtna
strömmen. För att minska slamningen är det tillrådligt att ytterligare
nedsätta laddningsströmmen, när gasningen börjar bli livlig. Under inga
förhållanden får laddningsströmmen vara så hög, att celltemperaturen
överstiger 40° C, enär plattorna då kunna slå sig och förorsaka kortslutning.
Laddning kan endast ske med likström. För en fullständig uppladdning
med normal laddningsström erfordras en laddningsspänning, motsvarande
ca 2,65 V per cell under den senare delen av laddningen.
Vid laddning kopplas laddningsströmkällans positiva pol till batteriets
positiva pol och dess negativa pol till batteriets negativa pol. Sker
laddningen från ett likströmsnät, regleras den erforderliga laddningsspänningen
vanligen genom ett reglerbart förkopplingsmotstånd, och laddningen
försiggår med konstant strömstyrka. Om endast några få celler skola laddas från
normal nätspänning, är det lämpligt att som förkopplingsmotstånd använda
glödlampor, som parallellkopplas i tillräckligt antal, för att
laddningsströmstyrkan skall bli tillräckligt hög. Koltrådslampor äro härvid lämpligast,
emedan de ha en högre förbrukningsström per enhet, varför det alltså
erfordras ett mindre antal lampor. För små strömstyrkor finnas även
speciella järnmotstånd, inneslutna i vätgas, vilka ha förmåga att hålla
laddningsströmmen nästan konstant.
I de flesta fall linnes numera likström ej direkt tillgänglig för laddning,
utan växelström måste omformas eller likriktas. Det förra sker genom
en roterande omformare, vanligen bestående av en motorgenerator, det
senare genom en lämplig likriktare.
Vid användning av motorgenerator bör generatorn vara en shuntgenerator,
enär denna medger den bekvämaste regleringen av laddningsspänningen.
Som tidigare angivits, skall laddningsspänningen per cell kunna höjas från
2,0 till 2,65 V. Vid exempelvis ett 110 V batteri, som vanligen består av 60
blyceller, erfordras alltså vid laddningens början 120 V och vid dess slut
162 V. Om man dessutom tager hänsyn till ett visst spänningsfall i
ledningarna, finner man, att spänningen hos en laddningsgenerator för 110 V
måste kunna uppregleras ca 50 %. Detta är i regel ej möjligt vid vanliga
standardmaskiner.
Ofta är det lämpligt att låta ett batteri stå på ständig laddning med
tillhjälp av en likriktare, som dimensioneras dels för den ständiga belastningen
(t. ex. reläer och signallampor), dels för kompensering av batteriets
självurladdning. Ofta måste man dock utom en dylik liten likriktare även ha ett
större laddningsaggregat för snabb uppladdning av batteriet, om detta blir
urladdat. Så är t. ex. fallet vid nödbelysningsbatterier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
