Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Elektriska mätningar och mätinstrument - F. Speciella mätanordningar - 8. Kompensationsanordningar - 9. Indikeringsanordningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Hjälpbatteriet är belastat med en och samma ström vid de båda
mätningarna, och man har endast att se till, att dess spänning ej ändras under
mätningens gång. För att få en strömkälla med tillräckligt konstant spänning
brukar man använda ett ackumulatorbatteri. Detta får dock ej vara
ny-laddat och ej heller nära urladdat. Ej heller får batteriet belastas nämnvärt
strax före mätningen, enär det efter en större belastning kräver en viss
återhämtning, för att spänningen skall återgå till ett konstant värde.
För att underlätta jämförelsen av inställningarna använder man en
kompensator, som helt enkelt utgöres av en inställbar reostat med lämpligt
avpassade delmotstånd, så att man lätt kan beräkna sambandet mellan
spänningarna efter en mätning. Vidare utföres kompensatorn vanligen i två
eller flera delar, så att man kan få både grov- och finreglering.
Kompensatorn användes främst vid mätning av elektromotoriska krafter
eller spänningar, men den har dessutom fått en mycket stor användning vid
gradering av instrument, både voit-, ampere- och wattmetrar. Ett flertal
kopplingar ha utarbetats för dylika mätningar. Därjämte finnas också
kompensationsmetoder för mätning av både större och mindre motstånd.
Man kan även använda kompensationsmetoder för mätning av
isolationsmotstånd, exempelvis hos kablar, samt jordmotstånd.
9. Indikeringsanordningar.
Inom mättekniken har man ofta bruk för en del apparater, som ej äro
avsedda att mäta en storhet utan endast att indikera, exempelvis om en
storhet är positiv eller negativ eller dylikt. De nämnda apparaterna höra
alltså ej till mätinstrumenten i detta ords egentliga bemärkelse, men
utförandet påminner närmast om mätinstrumenten, och de vanligaste
typerna behandlas därför i detta sammanhang. Exempel på dylika
indikeringsanordningar äro polaritetsindikatorn, ledningsprovaren och
fas-följdsvisaren.
Polaritetsindikatorn har till uppgift att ånge polariteten på en likströmspol
eller strömriktningen i en likströmskrets. Den enklaste polaritetsindikatorn
utgöres av en glimlampa. Glimlampan (se kap. 6) består av ett evakuerat
glasrör med två elektroder, som, då det anslutes till en likspänning,
åstadkommer utsändning av ljus från den negativa elektroden (katoden). Genom
att elektroderna äro utförda i form av en platta respektive en ring, kan man
mycket enkelt konstatera, från vilken elektrod ljuset härstammar.
Glimlampans effektförbrukning är ytterligt låg och uppgår endast till ett fåtal mW.
I vissa fall, särskilt i laboratorier, användes som polaritetsindikator en
galvanometer eller en voltmeter, utförd för dubbelsidigt utslag. Skalan är
därvid försedd med nollpunkt i mitten, och visaren kan ge utslag åt ena
eller andra hållet, beroende på strömriktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
