Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Överspänningar och överspänningsskydd - A. Olika slag av överspänningar - 2. Kopplingsöverspänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Amplituden hos kopplingsöverspänningar, uttryckt i maximal spänning
till jord på en fas, överstiger i regel ej 2 à 2,5 gånger huvudspänningens
amplitudvärde, dvs. 3,5 à 4,5 gånger spänningen till jord under normal
drift. Kopplingsöverspänningarna uppnå sålunda värden av en helt annan
storleksordning än de stationära spänningsstegringarna. I nät för lägre
och medelhög spänning (upp till ca 100 kV) äro de dock i regel ofarliga för
moderna anläggningar, medan vid de allra högsta driftspänningarna dessa
överspänningar i ogynnsamma fall kunna innebära risk för överslag även i
en efter moderna riktlinjer isolerad anläggning. När det gäller att
dimensionera överspänningsskydd av avledartyp, måste man för alla
driftspänningar taga noggrann hänsyn till kopplingsöverspänningarna.
Frekvensen hos kopplingsöverspänningarna är vanligen av
storleksordningen 1 000 à 10 000 hz. Med hänsyn till isolermaterialens och
överspänningsskyddens egenskaper äro de närmast att jämställa med driftfrekventa
överspänningar och bruka därför ofta inrymmas under denna beteckning, när
det göres jämförelser mellan dessa överspänningar och impulsöverspänningar.
Kopplingsöverspänningarna uppträda ofta ganska nyckfullt. En och
samma kopplingsmanöver kan sålunda utföras ett flertal gånger utan farliga
överspänningar, men någon enstaka gång vållar den en kraftig
överspänning. Överspänningens storlek beror nämligen, såsom förut påpekats, på i
vilket fasläge av den driftfrekventa sinusvågen som kopplingen sker, och
dessutom på flera andra faktorer, vilka kunna variera från gång till gång.
Kopplingsöverspänningar kunna uppstå dels vid enpoligt utförda
kopplingar, dels vid vissa trepoligt utförda kopplingar, nämligen vid brytning
av kortslutning eller av induktiv last samt vid inkoppling och framför allt
vid brytning av en tomgående anläggningsdel, antingen ledning eller
transformator.
Förhållandena vid enpoligt utförda kopplingsmanövrer, dvs. i praktiken
huvudsakligen manövrer med enpoliga frånskiljare, åskådliggöras av
exemplet i fig. 28: 3, som visar en enpolig brytning av en ledning med ansluten
transformator. I figuren angivas en del av de storheter, som inverka på
spänningsförhållandena, nämligen faslinornas kapaciteter till jord Cx, C2 och C3
(inbördes ungefär lika stora), transformatorfasernas tomgångsinduktanser
Llt L2 och L3 (inbördes ungefär lika stora) samt
nollpunktsspänningstrans-formatorns induktans L. Om frånskiljaren för en fas av ledningen öppnas,
uppstår bl. a. den strömkrets, som återgives i fig. 28: 4.
Såsom visats i elektricitetsläran, uppstår i en dylik krets av induktanser
och kapaciteter i seriekoppling resonans vid ett visst förhållande mellan
induktans och kapacitet. På grund av järnets krökta
magnetiserings-kurva ställer kretsen ofta självmant in sig på permanent resonans, varvid
en mycket kraftig ström kan uppstå i ljusbågen över den öppnade
frånskiljaren. Även om kretsens egenfrekvens skulle ligga långt från driftfre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
