Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Överspänningar och överspänningsskydd - A. Olika slag av överspänningar - 3. Atmosfäriska överspänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’244
år, medan den 1 Sydsverige ar 15 à 16. Som jämförelse kan nämnas, att i
mellersta Tyskland åskfrekvensen är ca 20 åskdagar per år och i vissa delar
av södra Tyskland ända upp till 50. En del områden i Nordamerika ha nära
100 åskdagar per år.
Åskvädren äro ofta stadda i rörelse. De visa härvid en benägenhet att
följa vissa vägar, åskstråk, vilka vanligen sammanfalla med
höjdsträckningar, vattendrag, grundvattensamlingar, malm- och andra minerallager
i jorden etc. Man bör givetvis om möjligt söka undvika att draga elektriska
kraftledningar så, att de beröras av dylika kända åskstråk.
Åskmolnens potential är av storleksordningen 100 miljoner, eventuellt upp
till 1 000 miljoner voit. När en tillräckligt stor spänningskoncentration
uppstått och potentialskillnaden mellan moln och jord är tillräcklig, uppstår, som
ovan nämnts, ett blixtnedslag. Blixten har sålunda i princip samma karaktär
som en vanlig elektrisk gnista, ehuru den i verkligheten växer fram successivt,
i regel från molnet. Blixtstrålens diameter är liten, högst några centimeter,
medan strömstyrkan är mycket hög, från något tusental ampere upp till i
exceptionella fall 100 000 à 200 000 ampere. Den överförda
elektricitetsmängden är av storleksordningen 0,1—10 coulomb, undantagsvis dock
betydligt mera.
Hela urladdningsförloppet i en enkel blixt utspelas på försvinnande kort
tid; storleksordningen är 100 mikrosekunder (100 /is). Urladdningens
förlopp i tiden är i princip sådant, som fig. 28: 6 visar. Blixtströmstyrkan når
sålunda sitt maximivärde efter en kort tid, fronttiden (1—10 /us), för att sedan
avtaga långsammare. Som ett mått på urladdningens varaktighet användes
halvvärdetiden, dvs. den tid, under vilken strömstyrkan uppgår till minst
halva toppvärdet. För att karakterisera en urladdning, vare sig det är en
blixt eller en i provrum åstadkommen urladdning, anger man toppvärdet
på strömstyrkan, fronttiden eller frontbrantheten samt halvvärdetiden.
Frontbrantheten anges genom strömmens tillväxt i ampere per
mikrosekund. Man har mätt brantheter upp till mer än 30 000 A/^s, och värden
på 5 000 A/fis synas ej vara sällsynta.
I det övervägande antalet fall utgår blixtnedslaget från negativt laddade
moln, även om man ofta påträffat positiva nedslag. Med hjälp av roterande
kameror har man lyckats i detalj utröna, hur blixten utvecklar sig. Det visar
sig, att ett nedslag brukar föregås av en serie successiva stegurladdningar, som
till att börja med ej nå fram till marken men som successivt sträcka sig allt
längre ned. Där en stegurladdning upphört, uppstår ofta en förgrening, som
ger blixtbanan det karakteristiska förgrenade utseendet. Vad ögat uppfattar
som en blixt, är nämligen den huvudurladdning, som slutligen uppstår, när
en ledande joniserad kanal bildats ända från molnet till jorden, och som i
detalj följer stegurladdningarnas bana.
Ofta består nedslaget ej av en enda blixt utan av flera på varandra i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
