Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Hain® sorgsna röst hade ett övertygande
lugn, som inverkade på henne mot hennes vilja,
vilken för tillfället var sjukligt snedvriden.
— Man kan inte njuta av att ens för ett
ögonblick såra och förödmjuka den man älskar, sade
hon med en blandning av kvidan och hårdhet.
— Jo, det kan man. Därför att man är så
sammansatt.
Hon blev så häpen över detta oväntade
påstående, att hon såg upp, glömsk av att gömma
sitt ansikte.
Han lutade sig fram mot henne och fortfor:
— Vad du än säger för att såra mig, så vet
idu hela tiden, att jag älskar dig. Och ändå ville
jag såra dig, då jag gjorde det. Jag till och
med njöt av att göra det. Men det bevisar inte,
att jag skulle ha upphört att älska dig, utan
bara att min kärlek liksom jag själv är
sammansatt av ont och gott. Allt är inte rent i den.
Synden, den är med i allt. Även det bästa och
renaste i livet behöver daglig rening.
Han talade lågt, men sjudande. Det var för
honom brinnande allvar. Han led i sin
evighetsvarelse.
En djupare ånger över vad han gjort henne
kunde hon aldrig ha begärt. Den skrämde henne,
och hon tyckte, att den sköt över målet.
— Skall du kunna förlåta mig, Gunnel, och
hjälpa mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
